är en sömmerska och jag har arbetat inemot sex år för henne, och fast hon icke betalar mig ordentligt, ger hon mig lite pengar då och då, och jag får ta mig fram så godt jag kan. Jag. kan ju då tryggt säga er hvar hon bor. Ni har väl icke narrat mig. — Nej, på min heder. — Nåväl då, sir, sade sömmerskan sänkande rösten, som om hon trodde att stenläggningen under hennes fötter eller jernstaketen framför husen bredvid henne hade öron att böra henne, det är Acacia Cottage, Peckham Grove. Jag gick i går dit med en klädning till mrs Vincent. — Tack, sade Robert, antecknande adressen i sin plänbok. Jag är er mycket förbunden och ni kan lita på att mrs Vincent icke skall ha någon olägenhet genom mitt förvållande. Han lyfte på hatten och bugade sig för den lilla sömmerskan och återvände till byrvagnen. Vägen från Brompton till Peckham-Road är mycket lång, och Robert hade under färden god tid att reflektera. Han tänkte på sin onkel, som låg sjuk och svag i ekrummet på Audley Court. Han tänkte på de sköna blå ögon, som vakade öfver den sofvande sir Michael, de mjuka hvita händer, som betjenade bonom, då ban var vaken, den låga välljudande röst, som förljufvade hans enslighet, som hugsvalade och glädde honom i hans ålderdom. Hvilken ljutafla skulle det ej varit för honom, om han ej vetat hvad han visste, om han icke sett mer än andra sägo, om han ej blickat längre bort än främmande kunde blicka! Men till hvilket fullkomligt gackeri, till hvilket djefvulskt bländverk