det straff som väntade den hvilken försalskar aanskt mynt samt yttrat: Ni skola få se att de skola söka drifva skulden för det falska mynt, min far innehaft, på mig.4 Oaktadt alla dessa talande skäl emot honom och ehuru han ej kunde förmås uppgifva, hvarest han fått den omnämnda metallbiten eller till hvad han skulle använda såväl denua som det öfriga tenn han uppköpt, förnekade han sig dock ha begått myntförfalskningen. Likaledes nekade han till att ha stulit de i hans källare anträffade stulna sakerna. Som emellertid tillräckligt förekommit emot honom för att bevisa hans brottslighet, förklarades han saker till allt hvarför han vid Orousts och Tjörns häradsrätter anklagats, hvarjemte domstolen hänvisade ransakningen angående den bedrägliga sjöförklaringen till Marstrands rådhusrätt, ty denna historia hade under tiden kommit inför kronobetjeningens öron och nu blifvit upptagen. Inställd inför rådhusrätten i Marstrand inlemnade back en mycket djerft hållen skrift, i hvilken han beklagar sig öfver -insernaliska anslag emot honom, yttrar att då han aldrig utkräft någon assurans för båten och lasten, kunde man ej ha skäl att vidare förfölja honom i denna sak, och tillägger slutligen att en Åredlig aktor härutinnan skulle gifva honom rätt. För öfrigt hade allt så tillgått som han i sjöförklaringen yttrat. Skepparen hade gått till botten och med honom hela lasten, hvilken väl varit värd den beviljade assuransen. Afhörda vittnen intygade likväl dels att de sett honom jemte en annan Karl vid den ifrågavarande tiden segla i en båt, hvari blott befanns ett par säckar med säd och några kärl, om toma eller ej kunde ej uppgisvas. Vidare hade den dagen då sjöolyckan skulle skett vädret varit vuckert, så att man ej hade skäl antaga att Åback skulle kunnat segla i qvaf. Ytterligare kom härtill att gårdarne Kärr och Fygen, å hvilken förra den i Marstrand vid sjöförklaringens afgifvande tillstädesnärvarande Anders Eliasson skulle vara boende, medan den drunknade skepparen O. Andersson skulle vara hemma i den senare, alldeles icke funnos i den uppgifna församlingen, men väl i Sotenäs. På dessa gårdar bodde deremot inga personer med de uppgifna namnen, hvarförutan ingen skeppare med namnet O. Andersson derifrån drunknat. Åback förklarade likväl att han verkligen i sällskap med de båda namngifna personerna lidit skeppsbrott, men då han ej kände dem eller sett dem förut kunde det väl hända att de uppgifvit falska namn, På den beskrifning, som gafs öfver den person, hvilken gemensamt med Åback aflagt den falska sjöförklaringen lyckades man slutligen få reda på denne. Det befanns att han hette Magnus Berndtsson i Berg, och alldeles icke, såsom han och Åback uppgifvit, Anders Eliasson. Han blef inställd inför rådhusrätten och erkände nu, att ÄÅback verkligen blott haft en enda tunna hafre med sig i båten samt något fisk; att de stött på en klippa, hvarvid båten sjunkit; att ingen skeppare varit med och slutligen att han, öfvertalad af Aback, afgifvit den falska sjöförklaringen samt begått mened. Åback nekade naturligtvis fortfarande. Likaledes bestred han den vid rådhusrätten afhörde handl. Aug. Anderssons erkännande så till vida söm att han genom stryk skulle tvingats att bekänna det aldrig begångna bedrägeriet. Han åberopade för öfrigt ett skriftligt intyg af tvenne personer vid namn L. L. Söderberg och C. J. Johansson, hvilka förklarade att han verkligen skulle innehaft de af honom uppgifna varorna. Rådhusrätten fann Magnus Berndtsson förvunnen till mened, hvarföre han dömdes att varda äran förlustig och böta 20 rdr eller undergå 12 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilket alternativ af hofrätten förvandlades till 3 veckors enkelt fängelse. Rådhusrättens i Marstrand dom öfver Åback ha vi redan omnämnt och likaledes att hofrätten till härv. rådhusrätt hänskjutit målet, på det att förhållandet med den falska assuransen måtte närmare utredas. Hvad som i onsdags angående detta mål upplystes var derföre blott en ringa del af hvad vi här ofvan berättat, men nämnas må att Åback vidhöll sitt absoluta nekande. Ransakningen uppsköts till d. 1 April.