Göteborg d. 11 Mars 15863. Vetenskapsoch Vitterhetssamhället hade till i går afton inbjudit allmänheten att ähöra ett föredrag at rektor Å. O. Heurlin, en inbjudan som lockat en stor mängd åhörare, efter vanligheten till större delen damer. Föredraget utgjorde en räsonnerande framställning af den grekiska mytologien i allmänhet och särskildt mythen om Eros, den äldste bland gudarne. Efter att ha framställt huruledes grekernas naturdyrkan öfvergick till den sorm af religion som sedermera blef förherrskande i Grekland, utkastade talaren en högeligen intressant skildring af denna religion, så tilltalande för den estetiska känslan derigenem att den skänkte hvarje föremål sin gudomlighet, ja tillochmed låt hvarje impuls hos menniskan betingas af en sådan. Tal. framhöll i sammanhang dermed huru religionen dock på detta sätt neddrogs i moraliskt afseende, äfvensom derigenom att man gaf gudarne rent menskliga egenskaper och dessa ibland ingalunda de bästa. Denna religions fel erkändes likväl af många bland dess bekännare. Inom mysterierna och bland filosoferna blefvo renare åsigter gällande, men verkade mera negativt på den stora massan af folket. Småningom blefvo också gudarne förvandlade till blotta allegorier; men dessa allegorier voro för det andliga behofvet lika litet tillfredsställande som filosoferna, ty man saknade tron på de lefvande gudomsväsendena, hvilken utgjort den bortslocknande folkreligionens styrka, med alla de fel den för öfrigt hade. Talaren öfvergick derefter till en skildring af grekernas uppfattning af Eros, sådan den under olika tider gat sig tillkänna genom afbildningar af denna gudomlighet. Denna skildring af det så poetiskt tänkta väsendet, till en början framstäldt som yngling, sedermera som gosse och slutligen mångsaldigadt till hela trupper Amoriner, var utmärkt Helt visst aflägsnade sig de unga damer bland åhörarne, hvilka ej gjort Erospersonliga bekantskap, med en klar bild för sitt inre öga af den ur grekernas varma fantasi sprungna än barnsligt älsklige, än som en envis och stygg pojke uppträdande guden. Tal. omnämnde derpå, huruledes Eros, tillfölje af de egenskaper som tillades honom af antiken, var den ende bland dess gudar som ej af de gamla kristna legenderna förvandlades till en ond ande, utan återvände till Chaos, deritrån han kommit och lemnade rum för den kristliga kärleken som tål allt, fördrager allt och lider allt. Det högst intressanta föredraget afslutade något etter kl. sju. Teater. Herolds opera Zampa har i söndags och igår afton gitvits med hr Tichatschek i titelrollen. Denna opera hör icke till de moderna, den är tvärtom redan bortlagd på de flesta utländska scener; men den har säkerligen ändock med nöje åhörts af vår publik, icke blott för hr Tichatscheks ypperliga sång, utan äfven för de flera vackra, melodiösa nummer den innehåller och det ganska jemna sätt hvarpå den gifvits. Att det innehåller och det ganska jemna sätt hvarpå den gifvits. Att det intresse denna opera nu tillvann sig (den har, som bekant, gitvits här i sistl. Decbr utan synnerlig framgång), får i främsta rummet tillskrifvas hr Tichatschek, säger sig sjelft. Hans sång och spel äro icke endast i och för sig en konsttöreteelse af sällsynt art, utan de ingjuta äfven ett lit och en betydelse i operan, som denna eljest icke skulle ega. Då den förut gitvits, har man i Zampas person endast sett den simple, älventyrarens täflande i ötverdåd med sina stallbröder; men hr Tichatschek framställer för oss bilden af den till korsar förvandlade ädlingen, hvilken, mätt på de utsväfvande nöjena, men tillika glömsk af sina begångna synder, vill afsluta sin bana — med det sista brottet. Att hr Tichatschek håda attnarne varit föremål för entusiastiska applåder och upprepade