Hvad alltså först beträffar hrr Czapeks, Nathusius och Weislers förväntan att tidningarnes musikreferenter skulle framfört deras välkomsthelsning till hr Tichatschek, så var denna förväntan minst sagdt egendomlig; icke heller har åtminstone undertecknad blifvit af dem derom anmodad. Det vill också synas som skulle det varit lämpligast för de nämnde herrarne, om de kände sig manade att betyga sina känslor för hr T., att göra det sjelfva. Skall det återigen förstås så, som att referenterne hade bort å publikens vägnar helsa hr T., och att, eftersom de försummade denna angenäma och ärosulla pligt, hrr Czapek, Nathusius och Weisler unsågo sig böra göra det för att rädda samhällets anseende, så får undertecknad först ifrågasätta denna sjelftagna rätt att föra publikens talan, och sedan rf fästa uppmärksamheten på, att publiken lika litet behöfver förmyndare som hr Tichatschek förespråkare. Publiken finner nog sjelf, både referenter, recensenter och konstdomare förutan, hvad som är godt eller dåligt, och må den som vill försöka att leda omdömet i ett oriktigt.spår genom att nedsätta öfver höfvan eller upphöja till öfverdrift, vara förvissad om att allmänheten nog skall veta att uppskatta kritiken för hvad den är värd, ty publiken har tillräckligt sundt omdöme för att icke låta sig vilseleda genom sådant, som endast dikteras af personlig ovilja och skadebegär, eller har egenskap af puff eller fjesk. Att hr Tichatschek icke blifvit emottagen eller behandlad af kritiken här på sätt honom tillkom, måste undertecknad för sin del bestrida. Referatet i denna tidning af hr T:s första uppträdande var berömmande. Man har fästat sig vid ett i detsamma förekommande yttrande, att hr T. icke var i besittning af ett par eller tre af de högsta tonerna som räknas till tenor-röstens omfång (hvilket, som bekant, anses böra räcka ända till det höga C., men t. ex. hos Tamberlik lärer gå tillochmed till Ciss i bröstton — om falsetten kan här naturligtvis icke vara fråga); och man har velat bestämdt bestrida att denna brist ådagalagts af hr T:s sång i Den Stumma, ehuru de som närmare känna musiken till denna opera, dock icke kunna ha undgått att bemärka, det slummerarian och duetten med Pietro i 2:a akten för tillfället måst transponeras. Att anmärkningen på det hela taget var onödig, det medgifver undertecknad. gerna, men det bör dock icke kunna anses ligga något sårande i densamma, då frågan här är om en konstnär i den ålder som hr T. innehar. — Om referatet af hr Tichatscheks andra uppträdande var ännu mera berömmande än det första, så kan detta förklaras deraf, att hr T:s utmärkta egenskaper gjorde sig vida mera gällande i den andra representationen af Den Stumma än i den första. Och detta är återigen mindre att undra på, enär hr T. under sin långa konstnärsbana troligen aldrig förr spelat Masaniello under så tarfliga yttre förhållanden som här, assisterad af en kör på 12 å 15 personer af båda könen och görande revolution med 7 korister mot 8 förklädda artillerister, och på köpet för tillfället klädd i en ganska skral statistkostym; hvilket allt måste ha bidragit till att hr T. icke känt sig hemmastadd. Till stöd för att intrycket af hr Tichatscheks första uppträdande icke var detsamma som vid det andra, torde undertecknad vidare få åberopa de i Handelstidningen förekommande reserater sistl. thordag och lördag, i hvilka hr T. be dömes så skiljaktigt, att det blir nästan komiskt Om thorsdagen heter det nemligen, att hr T:s sång antyder att röstens resurser en gång mäste hafva varit utomordentliga, och att den företer ett förståndigt användande af de röstmedel, öfver hvilka han ännu eger att disponera, men om lördagen talas deremot endast om hans utomordentliga stämmas rika resurser; hans uppträdande skulle, enligt thoredagens referat, vitin a om lycklig uppfattningsförmaga — — — i förening med en viss naturlig listighet, men två dagar senave har detta kyliga beröm ombytts till loford för hans genialiska, uppfattningsförmåga och genialiska, lifliga spel. — Då så skiljaktiga omdömen kunnat fällas af en musiker ex professo, så må det väl ej väcka undran om undertecknad i sitt första referat skrifvet utan besinningstid omedelbart efter represen. tationen, icke skulle tillbörligt hafva nppskattat hi T:s utmärkta egenskaper. Hvad slutligen angår hrr Czapeks, Nathusius och Weislers förmening, att härv. musikreferenter till datc ej äro ofvertygade om, huru epokbringande hr Tichatscheks besök är för den musikaliska utvecklingen vår stad, så får undertecknad för sin del förklara, at han redan på fredagsaftonen d. 6 d:s var öfvertygac om, att hr T:s besök så till vida utgjorde en epok våra musikaliska annaler, som vi först derigenom er foro hvad scenisk sång vill säga, och att vi genon detsamma blefvo uppmärksamgjorda på, huru föga mar bjudit oss förut. Men det torde med samma skä Kunna sägas, att äfven Thalbergs, Vieuxtemps och Servais — för att icke tala om danske skådespelarer Wiehes — besök här utgjorde epoker, och ehuru ing: ovationer egnades i tidningarne åt dessa herrar, för spordes dock intet klander deröfver af deras härva: rande landsmän. Hr Tichatschek står för öfrigt si högt, att han icke är i behof af något betyg, och pu bliken har icke blott redan visat sig tillfullo upp skatta hans utmärkta konstnärskap, utan skall nog också veta att framdeles egna honom sin erkännsam ma hyllning, rekommendationer förutan. Göteborgs-Postens referent för operarepresentationerna. — RETAANE