konsulns hus, fördes några dagar derefter bort med våld och ställdes inför krigsrätt. Domen gick naturligtvis ut på litvets förlust. Tidigt om morgonen den 12 aug. fördes han ut på hafsstranden, för att undergå domen, hvilken verkställdes af sex mexicanska soldater, och efter första muskötsalvan föll grefven till marken, ropande Vive la France! Sålunda ändade vid den tidiga åldern af 36 år grefve de Rosusset-Boulbon, af sina vänner kallad den franske Cortez, sitt äfventyrliga lif. Såsom vi redan nämnt, är grefve Raoussets lefnadshistoria långt ifrån glömd i hans fädernesland, utan utgör samtalsämnet vid mången fransk kamineld. Böcker och ströskrifter hafva odödliggjort den unge provencaliske grefvens lif, och hans vackra porträtt hänger i Paris boklådor, samt pryder, säges det, en af väntsalarne i Tuilerierna. Den tanken — hvilken äfven finnes uttalad i grefvens offentliggjorda korrespondens — är allmän, att hade han blott haft några tusen man mera under sitt befäl, skulle han ha eröfrat ej allenast provinsen Sonora utan ärven hela Mexico. Detta är enligt all sannolikhet äfven Napoleon III:s åsigt, eller var det åtminstone i början af den stora mexicanska kampanjen. Fransmännen hafva en synnerlig fallenhet för att minnas segrar och glömma nederlag. Liksom man i Frankrike mera talar om Austerlitz än Waterloo, så tyckes la gloire från Hermosillo hatva alldeles öfverstrålat och bortskymt anblicken af den blödande kroppen på Guaymas kust.