detta. Den ljushäriga enkans ansigte var hvitt som hennes mössa, när hon försökte svara honom, och hennes bleka läppar voro så torra att hon måste väta dem med tungan innan hon kunde tala. Den lille gossen kom henne till hjelp. — Blif inte ond, mrs Plowson, sade han. Mrs Plowson ar mycket snäll mot mig. Mrs Plowson är Matildas mor. Ni såg aldrig Matilda. Den stackars Matilda grät alltid ; hon var sjuk, bon — Gossen afbröts genom mr Maldons plötsliga ankomst. Denne stod på tröskeln till rummet stirrande på Robert Audley med ett halft rusigt, halft uppskrämdt utscende, näppeligen ofverensstämmande med en afskedad sjöofficers värdigbet. Den andtrutna och flåsande pigan stod tätt bakom sin husbonde. Ehuru tidigt på dagen det var, talade gubben hest och oredigt, när han röt till mrs Plowson: — Ni bär er just vackert åt — riktigt klokt minsann. Hvarför tar niicke bort barnet — och tvättar honom i ansigtet? Ni vill väl ruinera mig — rent ödelägga mig. Tag bort barnet. Mycket roligt att få se er, mr Audley, mycket roligt att få ta emot er under mitt låga tak, tillade gubben böfligt midt i ruset och försökande se stadigt på sin oväntade gäst. — Hvilka denne mans hemligheter än äro, tänkte Robert, när mrs Plowson drog lille Georg Talboys ur rummet, har denna qvinna ingen obetydlig del i dem. Den stora hemligheten blir mörkare med hvarje steg jag tager framåt, men jag söker fåfängt vända tillbaka eller