Adelns reformbankett i Stockholm föreiggick, såsom förut är nämndt, i tisdags. Ett stort antal af ridderskapet och adelns medlemmar var, berättar Posttidningen, samladt till festmiddagen å hotel Phoenix, hvilken afsåg ett uttryckande af medlemmarnes sympatier tör det hvilande representationsförslaget. De deltagandes antal uppgick till c:a 100 personer. Sedan smörgåsbord blifvit serveradt i smårummen, intågade man i den stora vackra matsalen under en festmarsch af Svea Lifgardes musikkår, som utförde taffelmusiken. Vid måltidsbordet, som var arrangeradt i hastskoform och prydt med blomstervaser och lefvande växter, hade inbjudningskomiteens medlemmar placerat sig en och en vid midten af skons tre särskilda sidor samt i ändan af hvardera bygeln. Man bemärkte, utom inbjudarne, i församlingen bland andra: ordf. i konst. utskottet, presidenten Munch af Rosenschöld och ledamöterna i samma utskott: grefve H. Wachtmeister, hrr Uggla och v. Ehrenheim; bevilln.utskottets ordt. grefve Arvid Posse, bankoutskottets ordf. landsh. E. Nordenfelt, hotmarskalken frih. L. Stjernstedt, frih. A. C. Raab, direktören vid k. teatern frih. Stedingk, departem.chefen R. Th. Cederschiöld, frih. J. W. Stjernstedt, brukspatronerne Reutersvärd, Bohnstedt m. fl. Efter måltiden begärde inbjudningskomittens ordförande frih. H. Hamilton ordet och föreslog. skålen för H. M:t konungen, dervid yttrande bland annat: Det är en stor och verklig uppoffring, som nu åter äskas af svenska adeln, den största, sedan den redan förut afsagt sig den uteslutande rättigheten att ega skattefri jord och afstått från förmånen att innohafva vissa af rikets högre embeten. -om vi då genom vårt sammanträdande på detta rum förklara oss beredvilliga att, i hvad på oss ankommer, afsäga oss vår sjelfskrifvenhet, måste det vara vigtiga och öfvervägande skäl, som föranleda oss dertill, ej dagens vindkast, ej heller ett blott eftergifvande för dagens stridsrop. Redan det, att landets konung nu för andra gången till rikets ständers pröfning ansett sig böra framlägga ett förslag till representationens ombildning på grund af samfalta val, måste då för oss vara en anledning att åt detta förslag egna den noggrannaste pröfning, äfvensom till det medgifvande att nya förhållanden inträdt, som kräfva nya inrättningar, lämpade efter desamma. vi kunna då ej hellre längre dölja för oss, att den tid är förbi, då den högre bildningen äfvensom den oberoende samhällsställningen hufvudsakligast representerades genom adeln. Under landets fortgående utveckling har nemligen en medelklass småningom uppstått, som inom sig omfattar ej blott egarne till en alltjemt tillväxande förmögenhet i jord och kapitaler, i handelsrörelse, fabriker och andra industriela företag, utan äfven flertalet af landets vetenskapsmän, dess vitterhetsidkare och konstnärer, samt den mängd icke adliga embetsoch tjenstemän, som hafva eller haft tjenst å rikets stat. Denna medelklass har synnerligast under den femtioåriga fredsperiod, som förunnats oss, utvecklat sig så, att den numera har de mest rättmätiga anspråk på att blifva representerad vid våra riksmöten. I och för tillfredsställande af dessa anspråk hafva också under de senare tiderna flerfaldiga förslag blifvit underställda riksståndens pröfning. Alla hafva de dock fallit, och har derigenom den öfvertygelse gjort sig gällande, att målet på denna väg svårligen kan uppnås. Klagomålen häröfver, fullt befogade. som af en och hvar måste erkännas, hvilken vill sätta sig in i denna numera så betydande medelklass ställning, hafva till följd deraf blifvit så högljudda, att landets konung funnit tiden vara inne, att lyssna dertill och sjelf gripa verket an. I sin nadiga proposition om antagande af en ny riksdagsordning har derföre konungen uttalat de vigtiga sanningar, att nationens och tidens förändringar påkalla fortfarande förändringar i formen för representationen, — -att de fyra stånd, som förr delade folket i lika många klasser, hafva längesedan börjat sammansmälta dels med hvarandra och dels med nya klasser, som bredvid dem updstätt, — och -att ståndsindelningen icke kan till fäderneslandets båtnad längre bibehållas, än den inom sjelfva folket eger en fast grund. Månne ej dessa sanningar äfven ega sin tillamplighet på rikets första stånd, på vart?Talaren berörde derefter det förhållandet, att adelns söner nu mera ingå i de närande yrkena och egna sig åt kommunala bestyr, hvarföre det inflytande på de allmänna ärendena, som de salunda förvärfva sig, skall också utan tvifvel blifva af en vida mera ingripande art än det de, afstängda från de öfriga riksständen, hittills utöfvat. Många hysa också den förhoppning, att den af adeln nu äskade uppoffring ej skall i sjelfva verket blifva så stor som det vill synas vid första påseendet — för dem nemligen, som vilja egna sina krafter åt beredandet af allmänt gagn. Men om också denna uppoffring skulle blifva så stor, som mången befarar, så tro vi att, när afgörandets stund inträder, Svea rikes adel skall nu som förr lyssna till sin folkkäre konungs uppmaning.Tal. trodde svenska folket skola uppskatta adelns uppoffring; om ej finner dock sosterlandsvännen sin bästa lön i medvetandet af uppfyllda pligter, ibland hvilka den är heligast, att uppoffra det enskilta för det allmännas väl. Denna känsla eldar hvarje sann svensk riddersmans hjerta, och det är med den jag på de församlades vägnar får uttala vår erkänsla för det steg K. Mt on . . AiA AO ell