expeditionen i Mexico. — I NeWorleans omsättas söderns papperspenningar med fördel. Asssssssäcantinu — llvarjeh an da. En färglagd kritik. I en landsortstidning läses följande, med orientalisk bilderprakt utstyrde recension af en föreställning, som gifvits af Michaliska sällskapet. Börjesons till både komposition och språk eärdeles vackra behandling af det bekanta, ehuru ändock något apokryfiska äfventyret ÅUr Carl XII:s ungdom gick i fredags öfver tiljorna, med hr Fehrnström i den kärleksdruckne, i öfvermåttet af sin ungdomskraft och maktfullkomlighet brusande konungens roll samt fru Febrnström såsom den alskliga Anna, Salems tjusande blomma. Begge utförde sina partier ganska tillfredaställande, och hvad särskildt den intagande enkla och oskuldsfulla flickan beträffar, med en okonstlad naivitet, en uppmärksamhet på situationernas skiljaktliga fordringar, en säkerhet i partiets alla nyanseringar, ett abandon, en liksom omedveten naturlighet i hela framställningssättet, som i allmänhet, men företrädesvis i roller af sådan beskaffenhet som den bär ifrågavarande, äro denna obestridligen begåfvade skådespelerska egna och derjemte förtjenta att offentligen framhållas. IIsennes första synliga tete-å-tete med den unge förälskade monarken erbjöd en myckenhet särdeles fängslande pointer. Mot samspelet för öfrigt kan billigtvis ingen anmärkning göras. Det publika dansnöjet samma afton hade så tagit den unga societeten i reqvisition, att en stor del af de bättre platserna i teatersalongen var oupptagen. Det af stora brott, af skuggor mera än dagrar, men också af starkt utpräglade karaktersskildringar öfverflödande, af snillets blixtar i alla riktningar genombrutna och af poesiens rikaste doft öfversällade sorgespelet Hamlet, William Shakspeares kanske herrligaste skapelse, uppfördes i lördags för ganska godt hus, med hr Weeotermark i titelrollen och fru Fehrnatröm såsom Ophelia. Att fullt naturtroget ätergifva en karaktersbild, hvilken tror sig kallad att vrida tilll rätta den tid och de förhållanden som vid hans! ingripande i händelserna kommit ur led, men bvilken saknar kraft att fylla klyftan mellan vilja och handling, mellan beslutet och dess utförande, är en uppgift, som endast öfverlägsna förmågor kunna lösa. Hr W:s spel vittnade dock om ett sorgfälligt studium af den så mästerligt tecknade urbilden. Hamlets lätsade och Ophelias verkliga vansinne framställdes med all den trohet man af typerna för dessa representanter kunde vänta. Äfven de öfriga rollerna voro med noga urskillning fördelade och återgåfvos ganska förtjenstfullt. I går gick skådespelet ÅPresiosa, med sin lifliga, fantastiska skildring af det vexlingsrika zigenarlifvet och sin herrlige Weberska musik, öfver scenen. Hufvudrollen utfördes af fru Fehrnström, här som vanligt utan all förkonstling och med en så osökt grace att bon af den talrikt samlade publiken ofta helsades med bifallsyttringar. Redan första apparitionen i den enkla men synnerligen smakfulla drägten intog till hennes fördel. Äfven i de öfriga partierna rönte detta skådespel samma framgång som under gynsamma jörhällanden vanligen kommer detsamma till del. Kapten Dahlsselt var en af Carl XII:s blå gossar. Om honom går ännu mången munter berättelse. Det säges att han i likhet med Otto von Fieandt, den af Runeberg besjungne, ej trifdes så särdeles väl under andras befäl, utan älskade på egen hand agera med sin lilla utvalda skara. Ute på ströftåg och rekognosceringar utförde han med denna mången bragd, som väl varit värd att af historien minnas. Hvad som brast denna lilla skara i styrka, ersattes genom mod och fintlighet. Dahlfelt hade ett egendomligt sätt att uppmuntra sina bussar —det var ej Fieandts, att med kanschu gifva fart åt striden — nej han hade det tydligt för sig att ej egna, blott fienden skulle hafva smörj; men han sjöng i stället för dem, och sjöng af bjertans grund, allt under det han slog takten med sin stora huggvärja, eller sedan han fått en musköt i sin hand, för hvarje slutad vers punkterade med ett skott, som nästan alltid knäppte en af fienderna till marken. Han sjöng midt under brinnande strid, likasom Fieandt slog. Det ena så godt som det andra. — Det berättas att Dahlfelt en gång under kriget i Norge var med en liten trupp ute på parti. Hans styrka belöpte sig till föga mer än 60 man, I brynet af en gles men kuperad skogstrakt lågo dessa, och bade framför sig ett mindre, öppet fält, som slutade med en sumpig mark; på andra sidan vidtog åter skogen. I denna ställning blef Dahlfelt anfallen af en vida öfverlägsen styrka. Han uppmuntrade sina bussar med mången glad visstump, allt under det dessa, såsom han instruerat dem, underhöllo jemn eld på så sätt att halfva styrkan sköt, under det den andra hälften laddade. Med full hals sjöng Dahlfelt den gamla studentsängen: attarne voro hvita, snörena voro. blå, korfvarne voro fyra, paltarne voro två. Hoger om korf, venster om palt! Pass på luntan sylta, gif fyr öfverallt! då han i detsamma fick se buru den norska truppen rustade sig att ryc