ernhas Intresse. IIISLOTLISK Ö0ETOMmIUULID ÖAUUL storhet, dess betydtlse och inflytande i de omkringliggande staternas system, slutligen hedersbetygelser och nådebevisningar, hvilka alltid stå i större mängd till första klassens makters försogande — allt detta är allena tillgängligt för samfundets högre och mera eller mindre aristokratiska klasser. Hos sjelfva solket, hvilket i alla länder till största delen är utan bildning och behöfvande, gifver deremot statens utvidgning tillfölje af en nationalitets förening sig endast tillkänna genom förhöjningen af skatter, pålagor och genom förändring i de detsamma omedelbart styrande embetsmännens uniformer. Men, kan man invända emot oss, i så fall är det ej möjligt att förstå det motstånd, eller åtminstone den köld, hvarmed svenska aristokratien mött sin konungs tanke på återupprättandet af den skandinaviska enheten. Och öfverallt utom i Sverige skulle ett sådant motstånd i sanning vara obegripligt, då den deremot der framgår af helt naturliga orsaker. Den föråldrade svenska konstitutionen, som är grundad på feodala ideer från förra århundradet, lägger hela den egentliga makten, hvad landets inre förvaltning angår, uteslutande i adelns och en viss grad i de rika och i sin krets lika aristokratiska statskorporationernas händer. Emellertid inse dessa regerande klasser, såsom engelsmännen kalla dem, mycket väl, att den nationala och politiska föreningen af de tre skandinaviska makterna ovilkorligen skall draga äfven en folklig rörelse efter sig, — en rörelse, hvilken måste tillintetgöra eller åtminstone ansenligt förminska de privilegier och företrädesrättigheter, af hvilka den svenska aristokratien hittills varit i besittning. Vidare är den danska konstitutionen af 1849 så till vida förnuftigare och humanare än den svenska, att genom en närmare förening af de båda kronorna — de svenska privilegierade klassernas rättigheter icke skulle kunna länge hålla stånd emot de ständiga jemförelser med de vida mindre privilegier, af hvilka den danska aristokratien är i besittning, och emot den allmänna meningens påtryckning. Men alldeles samma skäl, på grund af hvilka den svenska aristokratien, såväl den adliga som den borgerliga (?) gör motstånd mot den skandinaviska enheten, drifva medelklasserna uti alla tre rikena till att af alla krafter understödja denna tanke. Å ena sidan de historiska och nationalt-poetiska tendenserna, å den andra hoppet om förvärfvandet af nya rättigheter såsom följd al de aristokratiska privilegiernas minskning förklara tillräckligt den svenska, norska och danska medelklassens ifver för återupprättandet af deras forna enhet, visserligen icke i den gestalt, hvari den existerade under Kalmarunionens tider, utan i samklang med de politiska och borgerliga principer som i detta århundrade arbetat sig sram i vester. Vida intressantare, emedan den är fullkomligt konseqvent och logisk, är den likgiltighet, hvarmed tanken på den politiska sammansmiltningen af Sverige ock Norge mötts af norrmännen(?). Största delen af norska folket utgöres af bönder, hvilka mestadels äro sjelfegande. Den norska odalsrätten, med hvilken vi skola söka att en annan gång göra våra läsare bekanta, gör en sådan fördelning af den orörliga egendomen ej allenast möjlig, utan äfven nästan nödvändig. Den norske sjelfegande bonden, som icke blott styr sina lokala, utan genom sina bondrepresentanter äfven statens lagstiftningsärenden, vet mycket väl, att han intet har att vinna af någon förändring i hans politiska och sociala ställning. Minskningen af de aristokratiska och korporationernas privilegier intresserar honom föga, emedan han blott af ryktet känner dem. På större hedersbetygelser och sitt sosterlands politiska betydelse i Europa är han ej heller van att tänka, men han vet, att om statsmaskineriet blir förökadt, skall det svårligen bli honom så billigt som nu, då hela budgeten ej slukar mera än 2 procent af hela befolkningens årliga inkomst. Häraf är det begripligt, att den norska bonden ej vidare bryr sig om återupprättandet af ett Skandinavien. Den skandinaviska litteraturen, och isynnerhet den danska (hvilken häruti för öfrigt liknar den europeiska litteraturen, som redan för länge sedan — med få undantag — blifvit organ för medelklassens önskningar och sträfvanden) har, medvetet eller omedvetet, men alltid lika trofast understödt den skandinaviska enhetstanken. Med större talang än många andra författare, har, om än kanske omedvetet, H. C. Andersen understödt denna ide. Vare sig nu, att den kommer till stånd eller icke, är den likväl i alla fall ett fenomen, som intresserar oss temligen nära, och för att sätta våra läsare i tillfälle att göra sig närmare bekanta såväl med karakteren i våra nordliga grannars folklif som med deras litteratur hafva vi beslutat på försök öfversätta några af den nämnde danske skaldens märkligare verk. 11241 1 111 A 311