ter i blomma, och lifvet utgöt sig, och sån-S gen vaknade rundt omkring honom. Sällan g har väl någon monark haft en lyckligare ställ-v ning än denne Gustaf under de första åren ss af sin regering. En af vår historias män sä-Js ger äfven deröfver följande, som väl vinner sin tillämpning på en senare tid: ÅUttrycket af den innerliga kärlek, det ärliga förtroende, som då rådde mellan regent och folk, emellan en ung i hela sitt väsen förtjusande konung och ett folk, som ansåg sig frälsadt från partiyran och sjelfsvåldets oberäkneliga vådor; denna högsta och ovärderligaste af all politisk sällhet uttryckte sig i samqväm, i glada lag, af gamla och unga. Och den mannen, som fällde dessa ord, var Georg Adlersparre, en af dem som bergade åt Sverige dess hotade sjelfständighet och frihet, och uppförde den-konstitutionela byggnad, som ännu står qvar. Och så stå vi åter i det närvarande. Det förflutna ligger likt en upprullad tafla för 088. Vi hafva å denna sett väldiga brottningar mellan förtryckare och folk, mellan stora principer, mellan småaktiga inre partier. Vinsten at vår erfarenhet är öfvertygelsen om, att vi redan ega en fri författning, att våra fäder egt den och likaså deras fäder ända längst bort i förrunna sekler. Och den öfvertygelsen böra vi väl bevara. Den är stålet i vår själ; den är muskelknuten i folkets arm. Med den öfvertygelsen beböfva vi ej frukta att föras på villovägar af tillfälliga nyckers lätta irrbloss. Den öfvertygelsen har sagt oss, att vår författning: behöfde en annan form, för att fortfarande vara fri. Vår konung och hans råd ha hört oss uttala denna önskan. Med. en öppenhet, som kan väcka hänförelse, har konungen ställt sig ispetsen för oss alla och begärt rikets ständers bifall, för att i laglig ordning gifva åt en vigtig del af författningen de förändringar, nyinträdda omständigheter kräfva. Det är en storsinnad handling denna. Den ställer femtonde Carls namn värdigt vid sidan af de stora andars, som värnat om vår frihet och vårt oberoende. Den 14 januari — den dagen då det kongl. reformförslaget framlades för rikets ständer — skall stå som en glanspunkt i vår konungs historia. Men här ligger vigt uppå, att fatta i ögnasigte grundtanken vid förslagets uppgörande. Den är en allvarlig föresats, att, medan tid är, medan det ännu icke är för sent, söka undanrödja det splittringselement, som inom vår representation förefinnes. En splittring mellan representanterna för ett folk, hvilket från urminnes tider så häfdat sin fria författning som det svenska, vore farlig. Den splittringen innebure ett svaghetsfrö, ty den kunde indraga styrelse och folk i betydelselösa förvecklingar, samt så afstänga dem från ett kraftigare ingripande i landets politiska utveckling. . Svaghetsfröet måste bort. Enigheten inom landets representation måste åter besästas; ty, har H. M:t konungen sjelf nyligen sagt till borgareståndet: Enighet ger styrka, och endast under denna sanas hägn kan fäderneslandets sanna väl hägras och befästas. Denna grundtanke har konungen städse betonat. Den visar sig klar i det lyckliga afvägande af uppoffringar och vinst, af förhoppningar och farhågor, hvaraf förslaget alltigenom bär vittne. Kort sagdt, den tanken skimrar fram i hvarje rad — och deri ligger borgen för dess framgång. Det bäres af den fria öfvertygelsens ärliga språk. Och det språket har sanningens makt. Det tränger igenom och öfvertygar äfven den tvehågsne. Det är det språket vi förstå och det älska vi. Det skall slutligen bringa seger. Det är ett frivilligt offer konungen begär af vår representation. Och frivilligt skall offret bringas; den öfvertygelsen ha vi. Illal gör den, som vill tråntaga ståndsrepresentationen all förtjenst. Den har en gång varit folkets uttryck. Erkänne vi derföre gerna och rättvist dess goda vilja och lifaktighet i senare år. På den har mycket hvilat för den storartade utveckling landet framter för våra ögon. Der det allmännas behof så ofta rätt uppskattats, kan ej ett af hufvudvilkoren för svenska nationens pånyttfödelse till ett kraftigt och ädelt folk förbises. Det allmännas gagn är äfven den enskildes vinst, om ock insatsen är en tillfällig uppoffring. Det kongl. grundlagsändringsförslaget är af den art, att det varmt tilltalat alla. Hela folket har enats i det stora mål det innebär. Det har med en enstämmighet, som ej ofta blifvit skådad, under bifallsrop godkänts innan det ännu rönt sin öfliga handläggning. Svenska folket har sagt sin mening: förslaget motsvarar en hvar sjelfständig svensk mans billiga och tidsenliga fordringar! — Och nu kan det ej falla, ty det vore ett nederlag för sanning och rätt. Förslaget kan hafva sina brister, men det är ett ofantligt steg framåt, och det leder oss in på den rätta sträten. Det skall äfven en gång vika för en annan form, som passar mera in för den tiden. Alltsom den allmänna bildningen sprider ljus vidare och vidare om. 2