— Ja, men ni skall göra det ändå, sade Lukas med trygg skamlöshet, som hade en dold mening. Ni låter det nog bli hundra, myladly. Lady Audley steg upp och såg mannen i ansigtet tills hang beslutsamma blick sjönk för hennes. Derpå gick hon bort till sin kammarjungfru och sade med den gälla genomträngande röst som var egen för henne i ögonblick af stark sinn3srörelse: Phocbe Marks, du har sagt det för denne man! Flickan knåböjde för mylady. — O, förlåt mig, förlåt mig! ropade hon. Ilan tvang mig att säga det, eljest skulle jag aldrig, aldrig ha sagt det. XV. På utkik. Det var en mulen morgon långt fram i november, och en gul dimma betäckte de flacka ängarne, så att boskapen måste trefva sig fram i halfmörkret snafvande mot mörka och bladlösa häckar eller trampande ned i diken, som den töckniga atmosferen gjort osynliga. Byns kyrka såg mörkbrun ut i skumrasket, dimman hade förlänat alla byns barn och kringströfvande hundar, alla slingrande gångstigar, alla dör? rar, gafvelspetsar och skorstenar ett besynnerligt och olycksbådande utseende. Sådan var morgonen, då Phoebe Marks och hennes kusin Lukas gingo öfver Audleys kyrkogård och ställde sig framför en skälfvande prestadjunkt, hvars mess