draga oss fram och åter, utan dig skulle vi sörblifvit tysta; derföre är jag tacksam emot dig, ty då mina toner höras ljuda, glädja sig englarne, ty de veta då, att oägon broder eller syster kommer att återförenas med dem. Hör, skall du få erfara min säng: : Kling, klingeli, kling! Liten klocka. ring. För fattig man Går jag af och an. Kling, klingeli, kliag! Skynda och ring. Åt gudfruktig själ Jag säger farväl. Nu pröfvotiden Är snart förliden. Se ! himlens ljus, Hör orgelns brus. Kling, klingeli, bång, Jag höjer min sång, Ty jag hör till facket, Som ringer för packet, För barn utaf nöden, Som ledo till döden. För dessa bing, bång! Är all min sång. Tack, fattigmansklocka! sade den gamle tornväktaren, du bar lättat mitt betryckta sinne genom dina vänliga ord och ditt löfte; derföre vill jag också vara tacksam emot dig. Du skall veta, det jag varit en sparsam man, och derigenom samlat mången god, blank riksdaler. Dessa uppgå nu till flera hundrade och dessa vill jag gitva åt dig, såsom en Jinga belöning, för hvad du ämnar göra för mig-Nej tack, pappa tornväktare, sade fattigmansklockan, tacksamheten är en dygd, hvilken belönar sig. sjelf; men vill ni visa er riktigt ådelmodig och försonlig, så låt med edra penningar reparera den stora rikemansklockans balklager, hvilket är söndermultnadt. Hon kunde annars snart falla ner och krossas i fallet. Håll tyst, fattigmansklocka! sade den stora, jag bvarken behöfver dina förböner eller gubbens lumpna styfrar; snart får jag ringa för bränvinsdirektören, och då får jag ett nytt dalklager er hjelp förutan. Ett doft skratt hördes från tornets spets; det kom ifrån en massiv ekbalk, på hvilken rikemansklockans hela tyngd hvilade. -Ha, ha, ha! skrattade ekbalken, nära färdig att kikna af munterhet, nu är min tur kommen. Jag, en stam ai den stolta eken, skogarnes konung, har i åratal måst vara en stödjepelare åt högfärden, dumheten och girigheten. Sorgens maskar hafva gnagit på min kärna; jag känner min befrielse nalkas; snart afskuddar jag oket och är fri. Ha, ha, ha! rikemansklocka, au är ordningen hos mig. t Cch ckbalken började att braka och sucka, under det den sjöng följande sång: Ha, ha, ba, ha! Tack skall du ha, Du frätande mask, Du gnaagande fnask, Som kommer på kneken Den jernbårda eken, Se! hur jag rister; När sönder jag brister, Så går det med hast, Som eld uti bast. Slut. på högfärden, Dumheten, slarden; När banden lossas, Girighet krossas. Silfver, diomant och goll Ej annat är är lumpen mull. När ekebalken slutat sin sång, hördes ett förfärligt brakande; balklagret brast sönder, stora rikemansklockan störtade till marken; i hundratala stycken låg täfängan, inbilskheten och otacksamheten, men qvar hängde fattigmansklockan, ty dess goda grundsatser och vackra handlingar utgjorde en fast grundval, som hvarken förstöres af tiden eller förgätas vid jordlifvets slut. : (Karlskrona veckoblad.) En nordisk amazon. Från Trysil i Norge 4 . 1 Ör— andra