Barnet svarade icke men sade hastigt i det han fäste, ögonen på Roberts ansigte: — Hvar är det vackra fruntimmer? — Hvilket vackra fruntimmer ? — Det vackra fruntimmer, som brukade komma hit för längesedan. — Han menar sin stackars mamma, sade gubben. — Nej, ropade gossen bestämdt, jag menar icke mamma. Mamma gret alltid. Jag tyckte icke om mamma. — — Tyst, lille Georg! — Jag tyckte bestämdt icke om henne och hon tyckte icke om mig. Hon gret alltid. Jag menar det vackra fruntimret, det fruntimmer, som hade så vackra kläder och gaf mig mitt guldur. — Han menar min fordne kaptens fru — en förträfflig menniska, som blef mycket förtjust i lille Georg och gaf honom några vackra saker. — Hvar är mitt guldur? Låt mig visa herren mitt Guldur, ropade gossen. — Det är borta för att rengöras, svarade morfadern. — Det är alltid borta för att rengöras, sade gossen. — Uret är i fullkomlig säkerhet; kan jag försäkra er, mumlade den gamla mannen ursäktande och tog fram och visade Robert en pantsedel. Den var utfärdad i kapten Mortimers namn sålunda: Ur infattadt med diamanter, 11 2. — Jag är ofta i knipa för några skilling, mr Audley, sade gubben. Min svärson har varit mycket frikostig mot mig — men det finns andra, mr Audley — och — och — i