ens vägnar mera begäfvade herrar, få vandra den väg hvarifrån hundar ej gerna återvända, neml. till nattmannen. Ett sådant öde hade äfven hr. M. här i Göteborg bestämt åt sin trogne Caro. Hans hjerta blödde, men dock befallde han, oblidke lig som det antika ödet eller som rådmannen i Stockholm, Westerås och Upsala då denne yttrar , det ominösa Tupparne måste döl sin dräng att leda Caro till nattmannen och stanna qvar medan djuret expedierades. Det var redan mörkt då Caro anlände till målet för sin sorgliga vandriog, hvarför nattmannen, som trots sin titel tycktes preferera att sköta yrket vid dagsljus, föreslog drängen att vänta med exekutionen till följande morgon. Drängen hade dock bestämda ordres och förklarade, liksom hr. M., att Caro måste dö och det genast. Nattmannen laddar derföre sin pistol, skottet smäller och der ligger Caro badande i sitt blod. Nattmannen aflägsnar sig, äfvensom drängen, hvilken återvänder till hr. M. och liksom pagen i visan om Marlborough förklarar : Ja Caro han är döder, mirliton, ton, ton etc. Hr. M. drog en suck af lättnad samt sof de rättfärdiges sömn tills morgonen var ljus. Men hvem kan måla hans förvåning, då han öppnade sin dörr och utanför densamma såg sin Caro liggande, visserligen något blodig om pannan, men för öfrigt frisk och sund. Saken var dock lätt förklarlig. Nattmannen hade ej riktat skottet bättre än att hunden blott fått en stark kontusion, hvilken medfört en svimning. Då Caro återfick sin sans begaf han sig tillbaka till hemmet och lade sig till hvila efter dagens sinnesskakningar utanför sin herres dörr. Det beslöts nu att den på ett så underbart sätt räddade hunden skulle få lefva. Dock ansåg hans herre, som var en sinnrik man, att skattebördan borde drabba nattmannen. Han resonnerade nemligen som så, att då det var nattmannen som var skulden till att hunden ännu lefde, borde ban och ingen annan betala skatten för densamma. Han instämde på grund af detta resonnemang nattmannen till rådhusrätten med yrkande att denne måtte åläggas betala merabemälde skatt samt dessutom plikta för djurplågeri och utbetala läkarevård. Besynnerligt nog glömde han dock att fordra ersättning för sveda och värk. Rådhusrätten, som d. 6:ta d:s företog detta vigtiga mål till bandläggning, frikände likväl till alla delar nattmannen från de påståenden som emot honom blifvit gjorda.