denne herres frånvaro var tillräcklig att förläna det ett odsligt utseende, och Robert jemrade sig högt. — Detta är trefligt, sade ban. En kall middag, som man nödgas äta ensam. Värden på ,,Solen kom sjelf in för att ursäkta rätternas tillstånd. — Änderna voro så vackra som man kan se, men nu ha de bränts till aska, emedan de hållits för länge varma. — Tala icke om änderna, sade Robert otåligt, hvar är mr Talboys? — Han har inte varit här, sen ni gick ut begge i morse. — Hvad! ropade Robert. Hvar i Guds namn har menniskan gjort af sig? Han gick till fönstet och såg ut på den breda hvita landsvägen. Der såg han en vagn lastad med hökärfvar, som for långsamt förbi; de lata hästarna och den late körsvennen hängde hufvudena trött i eftermiddagssolskenet. En fårabjord var spridd på vägen, och en hund höll på att springa sig till feber, för att fösa dem tillsammans i vederbörlig ordning. Der funnos äfven några murare, som kommo från deras arbete — en kittelflickare, som lagade några kittlar vid vägen; kort sagdt, der var ett dussin företcelser och ljud sådana som vanligen förekomma i byar, och som sammansmälta till en munter oreda och larm; men der var ingen Georg Talboys. — Af alla besynnerliga saker, som händt mig i hela min lifstid, sade Robert Audley, är detta den förunderligaste.