— —— Om Ilalländska kyrkohemmanen. Till Red. af Göteborgs-Posten. D. 15 sistl. Jan. finnes under ofvanstående rubrik i G.-P. införd en artikel, hvilken i en not antydes vara en vverklig röst från solket-. Männe dock ej genom artikeln snarare kan skönjas fliken af en viss kåpa? I stället för att npplysa och utreda är uppsatsens hufvudsyfte, att klandra. Den klandrar Regeringen, som på grund af tre ständs beslut vågat upptaga en sådan 4Privilegiifråga till pröfning; den klandrar landshöfding och justitiekansler för att desse vågat afgifva förslagen till frågans ordnande; den klandrar Halländska allmogens ombud vid riksdagen, hvilka från början till slut skola haft till sin väsendtliga uppgift, att frånhända allmogen dess kyrkogods; den klandrar hr Björck från Göteborg och Heurlin från Wexjö med påstående att de låtit bruka sig att gå en kyrkohemmansbondes ärende, och den klandrar innehafvarne af dessa så kallade kyrkohemman, beskyllande dem för begärlighet efter andras gods, och för att bli allt mer mer och förmätne. En röst från folket klandrar ej så likt och olikt, och söker ej i kyrkolagen efter hinder för en rättsfrågas lösning. Den harmas ej, då ett afgörande nalkas, den ifrar icke för bibehållande af en orättvisa, och söker ej att öfverskyla den med namn af Privilegium; och den söker ej att afskrämma vederbörande från att taga frågan om hand, såsom om de skulle begå ett helgerän. Folket gifver villigt kejsaren hvad honom tillhörer, och de så kallade Halländska kyrkohemmanens innehafvare hafva aldrig begärt annat än att få tillgodonjuta rättvisa. Att de ifrågavarande hemmanen aldrig varit och icke äro kyrkornas egendom, har blifvit till fullo utredt, genom den på Regeringens befallning af öfverdirektör Falkman företagna undersökning i danska arkiverna, och detsamma styrkes ytterligare genom de jordeböcker ända från 1500-talet, som finnas å Hallands landskontor. Hemmanen äro kronohemman, från hvilka kyrkorna erhållit donation af viss årlig smörränta, benämnd landgille. Presterskapet har emellertid efter hand, vid inträffade åboledigheter, bortarrenderat dessa hemman för kyrkans räkning, hvarvid till en början arrendet bestämdes så lågt, att det endast motsvarade landgillet. I en tid då allmogen hvarken förstod sin rätt, eller vågade försöket att bevaka den, var det lätt att förvandla landgillet till ett spanmålsarrende, helst då den försigtigheten iakttogs att afgiften derigenom icke höjdes. Om afgiften utgick i smör eller spanmål, ansågo dåvarande åboar likgiltigt; men sedan det blott lyckats vederbörande att få en sådan väg beträdd, blefvo snart fordringarne höjda, och i vår tid hafva arrendena efter bästa förmåga uppdrifvits. Är det då underligt om, sedan bördan blifvit alltmera tryckande; sedan en officiel utredning ädagalagt orättvisan deraf, och sedan de innehafvare å sådana hemman, som i rättegängsväg sökt rättelse, vunnit obetingadt erkännande af hemmanens natur af krono, och åboarnes rätt att som kronohemmansåboar betraktas, med rättighet att lösa sina hemman till skatte, mot skyldighet att till kyrkan betala årliga landgillet; om säga vi, sådana hemmansinnehafvare begära få njuta sin rätt till godo? De kunna visserligen tilltvinga sig den genom rättegång särskildt för hvarje hemman, men den som känner vårt rättegångsväsende huru det är förenadt med tidsutdrägt och kostnader, synnerligast för den klass som ej sjelf kan utföra sin talan, lär icke förundra sig öfver att hemmansåboer söka undvika en sådan utväg, som skulle ruinera mången innan målet vunnes, och för de öfriga göra segren så dyrköpt, att den medförde samma verkan som ett nederlag. Då fullständig utreanmg redan är åstadkommen angående de omständigheter hvilka genom dyra rättegångar endast skulle gång efterj annan domfästas, tyckes det vara en billig begåran, att orättvisan måtte blifva genom en allmän reglering undanröjd. Detta är hvad innehafvarne af de så kallade kyrkohemmanen begåra, och det, hvarföre artikelförfattaren klandrat dem. Kongl. Majestät har sistl. år genom nådigt bref till dess befallningshafvande i Halland stadgat, att under afvaktan af frågans slutliga ordnande arrenden af de så kallade kyrkohemman, som detta år tilländagå, icke skola genom auktion förnyas, utan att i stället öfversnskommelse må tillsvidare träffas mellan åboen och församlingen om vidblifvande af förra afgiften. Att innehafvarne af dylika hemman icke äro svåra att komma tillrätta med, synes bäst deraf, att sådana öfverenskommelser på flera ställen i godo och till ömsesidig belåtenhet blifvit afslutade. Blefve kommunernas rätt att besluta och afgöra i egna angelägenheter utsträckt ända derhän, att de finge definitift med åboerne reglera frågan om dessa så kallade kyrkohemman, skulle de flesta innehafvarne dermed vara ganska belåtna. Hvad åboarne fordra, är ett slut på godtycklighetstillståndet, och att slippa begagna ruinerande rättegångar som ett nödvärn. Artikelförfatraren önskar att Åland skall med lag byggas äfven i Halland. Vi instämma fullkomligt deruti, men vilja icke, att de så kallade kyrkohemmansinnehafvarne bli