Det var en af de klara och vackra morgnar, somestundom följa på åskväder. Fåglarna sjöngo högt och glalt. den gula säden reste sig på de vidsträckta åkrarna och böljade i stolt efter sin hårda kamp mod ovädret, som genom den våldsamma vinden och det strömmande regnet gjort hvad den kunnat för att nedslå de tunga axen. Vinrankornas löf, som slöto sig till Roberts fönster susade gladt, skakande: regndropparna i ett diamantregn från hvarje qvist och telning. Robert Audley fann sin vän sittande vid frukostbordet och väntande på honom. ; Georg var mycket blek men fullkomligt lugn; ban var, om olik sig i något, muntrare är vanligt. Han tryckte Roberts hand med något af den tordna bjertligheten, som utmärkte honom innan hans lifs enda sorg. träffade honom och krossade hans hjerta. — Förlåt mig, Robert, sade han öppet, mitt dåliga lynne i natt. Du hade fullkomligt rätt i bvad du sade; åskan hade verkligen bragt mig ur jemvigt. Den hade denna verkan på mig äfven i mina yngra år. — Stackars gosse! Skola vi afresa med extratåget eller stanna här och äta middag hos min onkel, frågade Robert. — För att säga sanningen vill jag helst intetdera. Det är en herrlig morgon. Hvad säger du om att vara ute hela dagen, försöka metspöet ännu en gång och återvända till staden med det tåg som afgår ett qvart öfver sex i qväll. Robert Audley skulle ha samtyckt till ett vida obehagligare förslag än detta, snarare än han ville besvära sig med att motsäga sin vän, och derföre var saken genast afgjord. Sedan de slutat sin frukost och beställt middag till kl. fyra