Hr Loven ansåg den af hr Lallerstedt betrådda vägen vansklig, emedan den förutsätter mycken takt och förmå att diplomatiskt lägga sina ord. Oförnekligt är dock, att svenska folket vill och bör åtminstone i de aldra väsentligaste dragen få reda på, huru våra egna yttre politiska förhållanden gestalta sig. Nu får svenska folkrepresentationen och svenska nationen nöja sig med den stereotypa uppgiften i trontalen, att vi betinna oss uti ett vänskapligt fö hållande till främmande makter. Hvad angår de svå vande frågor hr Lallerstedt berört, så vore det temligen visst, att den allmänna meningen med bifall omfattar hvad man kallar en skandinavisk politik, för så vidt denna nemligen har till mal ett sadant närmande, som kan åvägabringa styrka och enighet i norden; men för att en sådan skall kunna ha framgång, måste den stödjas af en kraftig folkopinion, och för att ett sådant stöd skall bli möjligt, vore det nödvändigt att folket i nagon mån får veta, huru sakerna stå. Hr Ljungberg: Om man än saknar full kännedom af vårt eget kabinetts atgöranden, bör likväl representationen, för hvilken allmänna politiska ställvingen i Europa icke kan vara obekant, deraf ej anse sig förhindrad att uttala sina åsigter om hvad den i förevarande afseende anser landets intressen fordra, desto heldre som det med rätta anmärkts, att svenska nationen under sitt inre utvecklingsarbete alltför mycket förbisett den yttre politikens vigt för landets anseende, liksom för dess välfärd. En af de vigtigaste frågor, som inga i denna politik, är den danska, och jag instämmer med hr Lallerstedt deruti, att Sverige bör arhalla sig fran all inblandning i tvistigheterna med Tyskland, sa länge Danmark vidhåller förbindelsen med Holstein: ty denna förbindelse, på hvad sätt den än ma regleras, medgifver icke ens något hopp om en fredlig uppgörelse med den södra grannen. Men äfven hvad Slesvig angår, tror jag icke en politik, som obetingadt erbjuder Danmark allt moraliskt och muterielt understöd, vara nyttig ens för detta land, och än mindre för Sverige. Förvissade om svenska regeringens oförbehällsamma bistånd, röja danskarne icke någon benägenhet för en intim allians med Sverige, hvarförutan hvarje mellan regeringarne ingången förbindelse endast skulle medföra uppoffringar, som, gagnlosa för Sverige, aldrig kunna erhålla den omfattning, att de för Danmark blefve tillfyllestgörande. Vi må derföre ej förvänta oss mycken aktning och tacksamhet, om vi ständigt, och utan tanke på vara egna intressen, utsträcka händerna till obetingadt bistånd åt våra fiender. Äfven i förhållandet till andra länder synes mig en ganska stor vaksamhet vara s. n. Sveriges bästa politik. Sverige bör aldrig söka antaga rollen af stormakt, icke heller utan behof reta de mäktige; men, gynnadt af sitt geografiska och politiska läge, och bildande medelpunkten så att säga bland de nordiska staterna. kan detta land, om det icke framträder utan i förening med ett större eller mindre antal andra makter, lägga en ganska stor tyngd i den politiska vagskålen. Vår högsta äregirighet bör vara att gå i spetsen för de europeiska staterna af andra rangen, icke för hegemoniens skull, utan för att salunda, till förtryckta nationaliteters bestånd och det rättas befrämjande, kunna bilda en motvigt emot en eller annan af stormakterna. Det finnes intet land, icke en gång Spanien, hvars makt förlamas af dess inre tillstånd, som skulle göra Sverige detta företräde stridigt; och jag tror icke heller att något folk skulle, mera än det svenska, vara värdigt och villigt att åtaga sig denna ärofulla roll. Förr än Sverige med framgång kan deltaga i den allmänna europeiska politiken, måste vi dock ordna vårt förhållande tiil Norge och forskassa oss en skicklig diplomati. Hr Roothj trodde hr Lallerstedts anförande, som han ansåg vara ett slags interpellation utan fromma till utrikesministern, vara onödigt. Hr Hierta ansåg det beklagligt att ännu ett halft ärhundrade efter införandet al vart nuvarande statsskick den yttre politiken skulle vara för oss helt och hållet en förseglad bok. Emellertid hade det sina vanskligheter, att såsom förhållandet nu är, på rak arm ge sig in på en diskussion om den yttre politiken. Ått yttra sig något om den s. k. danska sragan, vore att ge sig ut på en hal is. Den nuvarande danska ministeren har här mycket klandrats för sin odeciderade hållning, men denna minister har dock i 8 ars tid setat qvar vid statsrodret i Danmark med stöd af majoriteten inom folkrepre sentationen, hvarföre den kan antagas ha sökt temporisera och aflägsna våldsamma förvecklingar. Det lönar emellertid icke mycket att tala härom, men ett verkligt praktiskt resultat kan denna diskussion ha, om den, som inledt densamma, ville med stöd al 60 S R. 0. väcka det förslag, att K. M:t täcktes för rikets ständer framlägga den korrespondens, som egt rum rörande ena eller andra frågan. Ville hr Lallerstedt väcka en sådan motion, skulle tal. med honom instämma. Hr Dahm gillade den tillradda varsamheten, men fann sig uppmanad att instämma i den önskan om upplysning ang. vår yttre politiska ställning, som af föreg. talare framställts. Det är godt och väl, att politiska noter uppsättas fyndigt och väl, och att opinioner växa; men om folkopinionen, hvars uppkomst icke kan förekommas, okunnig om ställningen, vandrar en väg och söker ett mål, och den med alla förhållanden bekanta diplomatien fortgår på en annan, så måste detta åstadkomma svaghet i all verksamhet utåt, alldenstund diplomatien aldrig kan vara så mäktig, aldrig kan uppträda med samma lust och lif, som när han känner och vet, att han bakom sig har hela sitt folks upplysta och enhälliga mening. Icke är jag likväl den, som inbillar mig att de förenade rikenas 5) millioner, äfven om de stode som en man, skulle under nuvarande förhallanden kunna vinna några segrar på den europeiska politikens tummelplats. Men som den framtidshägring, hvilken den förste talaren lät framskymta, en verldsställning, då makten får vika för rätten, icke är och ej får vara ett fantom för en hvar, som tror på ci ionens makt och framgång, sa måste Sverige häri se möjligheten till inflytande och yrka på detta som en rätt. Sällan får man en rätt, som icke yrkas. Huru mycket jag än älskar betraktandet af den