uppdrag af Högre Elementar-Läroverkets lärare hade rektor Heurlin anmodat härvarande lärare vid de offentliga läroverken och dem motsvarande enskilde skolor att i går afton sammanträda för öfverläggningar i detta ärende. I betraktande af den långa tid som förflutit sedan ett dylikt möte enligt i Stockholm sattadt beslut här skulle hållits, förenade man sig om den åsigten, att något afseende icke borde fästas på den gången gjorde anordningar, utan en komitå nu utses för alt å härvarande lärares vägnar inbjuda till ett allmänt läraremöte instundande sommar, och för detsamma uppgöra planen. Sedan komiterades antal blifvit bestämdt till 7, anställdes val med slutna sedlar, hvilket så utföll, att ifrågavarande komitå nu består af följande personer: rektor Å. O. Heurlin, lektor F. T. Blomstrand, adjunkten A. Th. Bruhn, mag. Å. L. Schiller, mag. S. A. Leffler, lektor N. W. Ljungberg och lektor C. J. Lindeberg. Iomröstningen deltogo 28 lärare. Fru Michaelis helsotillstånd lärer, enligt det i går afton anlända n:o af A.-BL för thorsdagen, fortfarande vara högst betänkligt, och någon märklig förbättring deri hade ännu i thorsdags icke inträdt.. Från Norge meddelar Fodrelandet, att Storthingets förkastande af förslaget om ståthållarskapets afskaffande på flere håll väckt stort missnöje, och huru stort detta var inom sjelfva thinget kan synas deraf att 30 af dettas medlemmar få dagar efter förslagets förkastande ånyo väckt detsamma. — Besynnerligt nog, ha vi för egen del hört helt annat uppgifvas från Norge, der man sagt oss allmänna stämningen framför allt vara för undvikandet af ett nytt resande af den sorgliga tvisten, liksom det ogillande baron Anckarsvärds uppträdande å innevarande riksdag rönt både af riksdag, press och allmänna opinionen, tillräckligt tydligt visar en likartad stämning här inom Sverige. Att i Norge ett ännu ganska mäktigt parti med olycklig egensinnighet vill, i strid mot allt hvad politisk klokhet bjuder, genomdrifva sin vilja, oafsedt de följder som häraf kunna härflyta för unionen och Norge sjelft, är tyvärr ett faktom som ej kan bestridas. Men det är dock blott inom thinget ett parti, hvars anseende glider nedåt, huru ifrigt än hr Birch-Reichenvald kämpar, stödd af Attenbladet, i dess leder. Storthingets beslut vittnar för oförvilladt öga om en stämning af kärlek till unionens lugn, af försonlighet och, det kan ej bestridas, af potisk klokhet, som måste tillvinna det aktning af hvarje opartisk betraktare, liksom den tydligt ådagalägger att thinget börjar frigöra sig från det byråkratiska förmyndareskap, som under sken af Åliberalism ständigt sökt bringa Norges ställning till de unionela angelägenheter på sin spets, såsom hela hr BirchReichenwalds behandling af ståthållarefrågan, medan han ännu satt vid statsrodret, bäst visar. Vi tillhöra ingalunda denne forne statsmans politiska fiender, men kunna ej undertrycka uttalandet af den åsigt, att bans fall var af nödvändigheten påkalladt, alltsedan hans egen personlighet sattes i främsta rummet och unionens bästa, med hvilket Norges eget står i oupplösligt sammanhang, blott fick intaga det andra. Det är vår innerligaste önskan, att det ej må lyckas de i orätt riktning gående ansträngningarne för ståthållarskapets afskaffande ånyo röra upp oväder — den sunda känslan hos norska folket är oss en moralisk borgen derför. Men det behöfves äfven en politisk, ja, en juridisk, och detta behof skall utan tvifvel visa vår gemensamme, unionsvänlige konung nödvändigheten af att så skyndsamt som möjligt skrida till ett slutligt ordnande af våra ömsesidiga och vissa i sammanhang dermed stående enskilda angelägenheter. Aftenbladet klagar i sin opposition mot Storthingets beslut öfver den splittring och det tvedrägtsfrö, som nämnde beslut lätt skall kunna utså inom det liberala partiet. Sanningen att säga, vi kunna ej inse, huru någon följd kan härflyta af storthingsbeslutet. Funnes faktiskt något ståthållarskap i Norge och stode detta i strid mot landets fria utveckling, vore det en annan sak. Men då det endast till namnet och alls icke i saken existerar, så tyckes någon fara häraf ej vara att frukta för de liberala, så att dessa nog skola veta att rätt uppskatta Aftenbladets hjernspöke. Frän Riksdagen. Sistl. Onsdagsafton —