är möjligt, men det är ej ädagalagdt tillräckligt, vill det synas; för sådana fall är speciminerandet af nytta, och jag helsar mag. E. välkommen till Lund samt skall med nöje bli hans åhörare vid de muntliga profvens afläggande, om omständigheterna det medgifva. En theologige studerande har i eder tidning dragit i härnad mot en fras rörande tillsättandet af professionen i praktisk teologi, så lydande: Att adjunkten prosten Olbers här i provinsen, både utom och inom akademien, allmänt anses för i hög grad opraktisk och olämplig för professionen i praktisk teologi, hvartill han af konsistorium blifvit i första rummet upphöjd — Hvad jag kan ha jatt härmed beställa är svårt att inse, då denna ras icke förekommer i mitt bref och jag ingalunda delar den deri uttryckta åsigten. Den enda tänkbara anledningen till insändarens försök att påbörda mig densamma, är att jag efter att ha gjort full rättvisa åt prosten Ölbers ovanliga skarpsinnighet och kunskaper, yttrat: det är ju möjligt att biskop Thomanders någon gång uttryckta mening, att prosten Olbers ej är praktisk, ej saknar all grund. Jag behöfver ej påpeka den himmelsvida skilnaden mellan detta yttrande och det mig pådiktade. Om theologixe studeranden sjelf komponerat den sistnämnda frasen i akt och mening att kolportera för prosten Olbers kapacitet förklenande omdömen under vänskapens larv och föregifvande att de uttalats af andra — om han funnit den i någon annan tidning och sedan råkat tillskrifva eder lundakorrespondent den i följd af distraktion eller minnesslöhet — om han varit ett mål för någon gyckelmakares drift eller är en af dessa monomaner, som sjelfva tro på sina fria fantasier, kan jag naturligtvis icke afgöra. Men jag vill ge honom det vänliga rådet att han, nästa gång han känner någon polemisk skrifklåda, väljer sin motståndare bättre än Don Quixotte valde sin, då han gaf sig i strid mot väderqvarnen. Lundius. ———————— IE