tade att hans höghet skulle kasta sin näsduk till någon af dem, skulle han blott höja ögonbrynen till midten af pannan och bedja dem slåss om den. Denna enda gång i sitt lif var Robert nästan entusiastisk. — Hon är den allravackraste lilla varelse man kan se, ropade han, när vagnen kört bort och han återkom till sin vän. Sådana blå ögon, sådana lockar, sådant förtjusande leende, sådan sshatt, på hvilken -penster och glänsande daggdroppar skimrade genom en gassky. Georg Talboys, det känns inom mig som om jag vore en fransk romanhjelteJag håller på att bli kär i min tant. Eaklingen endast suckade och rökte sin cigar. Han tänkte på den länge sedan förflutna tiden — det var icke stort mer än fem år sedan, men den tiden tyckes honom så aflägsen — då han först sett den qvinna för hvilken han burit känslor till för tre dagar sedan. Alla de gamla icke glömda känslorna återkommo, de äterkommo med de förhällanden hvarunder de föddes. Han flanerade åter med officerarne, hans kamrater på den förfallna hamnbryggan vid der förfallna sjöstaden, lyssnande till dålig regementsmusik. Har hörde åter de gamla opera-arierna, och åter kom hon sväf. vande mot honom vid sin gamle fars arm låtsande (med så. dan tjusande, ljuf, halft allvarlig halft komisk föreställning att lyssna till musiken och ej märka ett halft dussin gapande kavalleriofficerares beundran. Åter fick han den gamla ider att hon var för skön för denna jorden eller för jordiska förhällanden, och att när man nalkades henne, man kom i er högre sfer och andades renare luft. Och sedan dess bad