gistern vid sig sjelf. ÅSkulle du förkasta en mans varma hjerta för en nyck, en barnslighet. Är det så, då har jag i henne ringa förlorat; men med glädje och lycka i lifvet är det dock förbi! Men nej, jag måste tro på henne, om jag ej skall förlora tron på allt vackert och godt i lifvet. Veckor och månader förgingo, det blef vinter. Ninna skrattade och sjöng ej som förr; hon frös, påstod hon. Vintern är så ovanligt kall i år. Magistern satt i sin kammare och studerade eller hvad han förehade. Kom han ned till måltiderna, så såg ban vanligen mörk och ond ut och talade icke många ord och var vresig mot alla menniskor. Det var alls icke trefligt nu på prostgården. Så hade man nu hunnit till julen. Julkalaserna voro i full gång i socknen. Piostherrskapet var naturligtvis öfver allt medbjudet. Sällan lät magistern öfvertala sig att komma med. En dag skulle man fara på julkalas till ett gods, nära ett par mil aflägset från prostgården. I anseende till den långa vägen skulle man qvardröja till följande dagen. Prosten sjelf ver förhindrad att fara, och bad magistern eskortera fruntimmerna. Magistern satte sig sjelf att köra, för att vara så mycket säkrare att allt skulle gå bra. Prostinnan och Ninna sutto inne i slädan och så bar det af. (Forts.)