har han talat om? Minna W? Ånej; hon är ju äldre än han. Anna J? Nej, hon är ju förlofvad med hans bror. Ack — hvad har jag gjort; Hela kragen uppbränd, och en fläck på duken till. Det är ju rysligt! Mamma söta, ser mamma, så olycklig jag är! Visste jag inte, att den stygge magistern skulle komma hit just till min förtret. Ser mamma hur kragen ser ar !Kära barn, svarade prostinnan, Åhuru har du nu burit dig åt? Hur kunde du vara så vårdslös? Hvad skall du nu göra? Se åt om pappas äro lika dessa, så får du åt magistern ta en af dem, i stället för den uppbrända. Ja visst, svarade Ninna långdraget och balfgråtande, pappas äro minst en tum längre och en half tum bredare. De här äro ju riktiga prättar bland prestkragar. Han måtte vara fasigt behagsjuk, den magistern. Nå, min kära Ninna, aldrig har jag förr märkt dig vara så der elak! Du hackar ju jemt på vår hyggliga magister, som är så treflig och riktigt intressant, fast han först var blyg och tafatt. Litet tråkig är han visst också ännu med sin blyghet, när vi ha främmande, men det är hyggligt, att en ungdom också i våra dagar kan vara modest. Söta mamma, inte är han väl modest. Har inte mamma hört hur bestämdt han alltid säger sin tanke, just som ingen ann kunde ha rätt än han, och när hör mamma honom ge efter när herrarne disputera. Med pappa strider han väl inte just, men har mamma icke märkt, huru sjelfvaste pappa ofta öfvergär till hans mening. Nå, kära barn, hvad hjelper det kragarna, om magistern är modest eller ej? Du har väl ingen annan råd än att säga åt honom buru du haffsat och be honom om ursäkt. Då påminner han åter om den der olyckliga kragstrykningshistorien den dagen han kom, och så ser han ut som om han skulle skratta åt mig, fast han ingenting säger. Nej, söta mamma, det är då rakt omöjligt. Bäst är väl ändå, tillade hon med en min af resignation, att jag syr honom ett par andra. En liten kammarduksbit har jag. Du kan icke, kära barn, det fordras vana till det arbetet. Ninna svarade ej ett ord, men sprang upp till sin kammare, tog hastigt fram kammarduken och sin nya Fiskars-sax, och klippte brådskande till ett par kragar; men, då hon mätte dem emot de brända, voro de för stora. Iusch, de der sku duga åt pappa. Mindre ska ni bli. Ja, siså, nu igen för små, detär odrägligt. Lycka att jag har mera tyg. Nu äro de bra. Nu bara af min finaste rulltrå: men — nå ja, min sann, har jag nu klippt dem på tvären! Det är den rysliga Åhetsigbeten, som pappa alltid talar om. Se nu, darra icke mina händer riktigt, så otålig är jag. Nej, detta bär sig icke. Nu skall jag vara riktigt förnuftig. Jag harju också icke tyg qvar mer än till ett par. Hans fästmö bar ju kunnat sy, hvad beböfver jag vara sämre än hon? Nej, nu skall jag vara så betänksam och så klok! Men det skall han aldrig få veta, att jag sytt kragar åt honom. Hvad behöfver jag bry mig om den, som inte bryr sig om mig. Han bara skrattar åt mig och mina bekymmer och säger att jag lefver som blommorna derute. Jag undrar hvad han vet af deras lif, och hvad vet ban mera om mitt heller. Det är just sedan han kom hit allt går illa. När gjorde jag förr annat än sjöng och skrattade, och huru många bekymmer har jag ej sedan haft. Nå, jag blir vål också gammal ren, det lär väl bli slut med glädjen snart. Mamma brukar säga: lät henne skratta, nog späker tiden henne; jag var likadan då jag var ung! Nå, jag fyller snart sjutton år redan. Ja men se nu blir det bra. Se hur den fållen är rak, se de styngen, finare än perlor. (Forts.) 1