— — — —————— lvarjehanda. En förverkligad fabel. Från Paris berättar en brefskrifvare följande: IIäromaftonen begaf jag mig tillfölje af en erhållen inbjudning till ett hotel i förstaden Saint-Honor, hvarest en stor fest gafs. — Knappast hade jag hunnit ett par steg uppför den breda hufvudtrappan, förrän en stor eldkula, hvilken oupphörligt svängde rundtomkring, som en pil flög förbi mina ögon. Två gånger upprepades detta, idet kulan susade tätt förbi mitt hufvud; derefter steg den åter uppåt i luften, och föll slutligen ned som en tung klump. Synen föreföll mig som en röd, gul och grön meteor,och från detta ofattliga eldfenomen utgick skärande, hjertslita ndo toner och till eist förnam jag en stämma uttalande afbrutna ord, af hvilka jag tydligen hörde: Jacob, Jacob är glad och beläten! På det högsta förvånad öfver denna. syn och dessa ord stannade jag, och genom flammorna igenkände jag en stackars olycklig papegoja, som förtärdes af elden. Det olyckliga djuret, som sluppit ut ur sin bur, hade utan tvifvel kommit i alltför nära beröring med en af gaslågorna i trappan, elden hade fattat i hennes vinge och uppflammat af det uppskrämda djurets bäftiga flaxande samt sålunda utbredt sig öfver bela kroppen. Slutligen efter många svängningar i luften och efter att upprepade gånger ha dunkat emot väggarne, nedföll fogeln för mina fötter, ännu i sista stund uttalande sitt: Jacob är nöjd och beläten! — Denna enda fras bade man lärt den stackars fogeln, som i dödskampens qval ej egde andra ord för att tolka sina plågor och lidanden. Ovilkorligen kom härvid min tanke att öras på mången olycklig skådespelare, som med hjertat uppfyldt af förtviflan, likväl måste byckla gladje och munterhet. Månne man ej med anfledning af papegojans sorgliga ändalykt skulle