Hon aflagsnade sig stillatigande och satte sig vid sidan af fartyget betraktade vågorna. III. Gömda Reliker. Samma augustisol, som gått ned bakom de öde vågorna, kastade sina röda strålar på den gamla klockans breda visartafla, öfver den murgrönsklädda hvalfbågen, som för till Audley Courts trädgårdar. Solnedgängen var i glödande purpur. De stora fönstren och de glänsande gallerfönstren flammade af den röda glorian. De bortdöende solstrålarne fladdra på lindarnes blad i den långa allen och förvandla den stilla fiskdammen till en polerad kopparmassa. Ända inuti törnbuskarnes och busksnårets dunkla nischer midt bland hvilka den gamla brunnen är dold, tränger det högröda skenet då och då tills det fuktiga ogräset, det rostiga jernhjulet och den söndriga pumpen tyckas blodfläckade. En kos bölande på de tysta ängarne, en forells plaskande i fiskdammen, en trött fogels sista toner, knarrandet af en lastvagns hjul på den aflägsna landsvägen, hvilka då och då afbryta qvållens tystnad, kommo ställets lugn att blott synas ännu mera djupare. Det var nästan tryckande, detta skymningens lugn. Den döda naturens hvila blef plågsam, och det tycktes som ett lik måste ligga gömdt någonstädes inom den grå och af murgrön omslingrade byggnaden — en så dödslik stillhet herrskade rundtomkring.