stämda, för oss sjelfva och andra eller för det stora helas sammanhållande gagneliga syften, utan till och med för beredandet af ett själstillstånd, som fyller hela vårt väsende med känslor af det hög5 ta välbehag. Man kan med största sanning säga, att hon — pligten — ensam är vägen till menniskans lycksalighet på jorden, så mycket högre ju mer stenig och törn besådd denna väg är. Och äfven uppfyllandet af de minsta pligterne, oftast små nog, men alltid besvärliga genom sitt täta återkommande, har sin belöning med sig, och hvarje försummelse af en utaf dessa små pligter skall hafva med sig aggande sjelfförebråelser, som äro långt ifrån att bereda oss den sinnesro, förutan hvilken någon sann lycka aldrig finnes. Må försummelsen endast åstadkomma följder för stunden — följder af högst ringa inflytande på såväl vårt eget lif som deras, hvilka omgifva oss, så skall dock en känsla af något förloradt, af att det ej är som det borde vara, förfölja oss och betaga oss fulla njutningen af det som är, emedan detta genom vår försummelse ej är så som det borde vara. Må derföre ej någon pligt anses för ringa, någon försummelse äfven af det obetydligaste betraktas som en småsak — en sådan försummelse liknar en knappnål i vår fotbeklädnad, som med sina ofta återkommande, visserligen ej djupa, men ändå plågsamma stygn liksom hämmar vår fria rörelse och betager oss till någon del den lust vi borde känna, om ej en jemt aggande smärta funnes. Det är de små pligterna med sina obetydliga inflytanden som oftast af oss försummas och hvilkas stränga och noggranna iakttagande dock gifva själen stadga och styrka för de högre pligterna, hvilkas försummande kan ådraga oss stora förluster och stora sorger. Pligtkänslan är för menniskan något så oändligt dyrbart, att hon ej bör försumma något för att hålla den lefvande; dess förslappande har med sig förr eller senare moraliskt förfall, under det att den, strängt agad och rätt vårdad, upprätthåller vårt mod äfven under de största motgångar. Men denna känsla vinner en oändlig näring och uppöfning deraf att vi tidigt lära oss att villigt uppfylla våra små pligter och vänja oss att känna förebråelser öfver hvarje försummad sådan, om den också ej skulle angå något vigtigare än den dagliga tvagningen. Jag har sett ett helt menniskolif förspildt och en hel lefnads rigtning förfelad derföre att försummandet af sådana små pligter småningom grundlade en vana vid vårdslöshet, som blef den andra naturen. Lätom oss derföre vara ense om att vårda oss om äfven våra minsta pligter, och ett strängt iakttagande af dessa, så obetydliga de också må anses vara, skall alltid hafva sin belöning med sig i den behagliga känslan, som en uppfylld pligt hos oss qvarlemnar. —r.