— Men, tillade han, mina krafter ha ofvergifvit mig och jag känner att jag måste dö. Emottag dock först mina tacksägelser, ni som förljufvat mina sista stunder. Gud skall belöna er, ty faderoch moderlös som jag är, utan slägtingar, testamenterar jag er det som min säck innehåller. Med dessa ord tryckte han sin värds hand och dog. Doktor Wilhelm Seblosser trodde att den landsflyktige yttrade de sista orden under dödskampens yrsel, lät begrafva honom på bästa sätt och kastade i en vrå säcken, hvilken icke innehöll annat än en mängd swå bruna skinn utan hufvud eller fötter, som kunde tillkännagifva till hvad slags djur de hörde. Dessutom var doktor Schlosser i sin egenskap af entomolog djupt okunnig i andra djurs naturalhistoria. Litet senare öppnades Leipzigermessan. Wilhelm Sehlosser föll en dag under densamma på den idsen att bära de hudar, som hans vän polacken testamenterat honom, till en pelsvaruhandlanre bland sina bekanta, som för tillfället befann sig i staden. — Hvad är det der för slag? frågade han köpmannen. — Detder! Så likgiltigt ni talar derom. Det är sobelskinn och dertill de allra vackraste. De ha knappast lidit af tryckningen af de skinnremmar, i hvilka de dussintals blifvit bopbundna. Jag bar sällan sett sådan med lika mörk färg och fin pels. Se blott deder hvita håren som sticka fram här och der och hvilka i Ryssland, der de erfarnaste kännare i denna väg finnas, med skäl tredubbla priset. — Ha dessa hudar således något synnerligt värde ? — Jag köper dem alla af er för två bundra thaler stycket. — Men det finnes trehundra hudar. — Jag önskar det funnes tusen. Doktor Schlosser lemnade hudarne till sin vän köpmannen och erhöll för desamma 60,000 thaler. Köpmannen sålde dem åter med stor vinst under messan. En lycka kommer sällan ensam. Doktor Schlosser förde tillbaka hem till sig den gamla säcken, som innehållit pelsverken, för att upphänga den som ett minne i sitt bibliotek band sina vackraste samlingar. Då han skakade den, upptäckte han att ett antal små stenar blifvit insydda i en dubbelsöm inuti säcken. Uppmärksam genom värdet af sobelskinnen, sprätte han upp sömmen samt bar stenarne till en juvelerare, och väl gjorde han i det, ty det var hundrafyra diamanter af ovanlig storlek. Från denna dag rik och i tillfälle att så mycket han behagade egna sig åt sin passion för entomologien, begaf han sig för en tid sedan till Köln för att förskaffa sig några insekter, hvilka äro sällsynta på andra ställen, och träffade der händelsevis Fräulein Gertrud, förälskade sig i henne, begärde hennes hand, erhöll den samt gifte sig. — I sanning, yttrade doktor Schlosser, som en gång berättad denna historia för en man, af hvilken vi i vår ordning hafva den, tvenne förmögenheter med så bisarrt ursprung, måste ha varit på förhand bestämda att bli förenade. Hundvänskap. Å tvenne i en by i grannskapet af Östersund ej långt från hvarandra belägna gårdar finnes tvenne hundar, som ofta besöka hvarandra. För ett par år sedan, då en af hundarne, såsom misstänkt färjägare, under sommaren stod kopplad, tilldrog sig följande: I en granngård hade en dag slagtats ett nötkreatur, af hvars innanmäte den löse bunden vederbörligen förplägat sig; men, ihågkommande sin fängslade kamrat, bar han, efter slutad måltid, en god del af det öfverblifna till arrestanten och nedlade det framför honom, hvarefter han sjelf, på ett litet afstånd derifrån, med förnöjelse syntes betrakta vännens goda aptit. Den hund, som var värd för tillfället, är på mödernet en Newfoundländare, men den andre af ortens vanliga och allmänna race. A — fr Jann 1