ste nöja sig i likhet med andra män af hans ålder att bli gift för sin rikedoms och sin rangs skull. Lucy Grabam gick långsamt uppför trapporna till sitt lilla vindsrum. Hon ställde det dunkelt brinnande ljuset på byrån och satte sig på kanten af den hvita sängen stilla och bvit som de draperier, som hängde omkring henne. — Nu är det slut på beroendet, på trälarbetet, på förodmjukelserna! sade hon. Hvarje spår af mitt fordna lif har smält bort -— hvarje medel till igenkännande är begrafvet och glömdt — utom dessa, utom dessa! Hennes venstra hand höll alltjemt i det svarta bandet hon bar om halsen. Hon drog det upp ur sin barm under det hon talade och betraktade det som var fästadt dervid. Det var hvarken ett miniatyrporträtt eller en lås eller ett kors: det var en ring invecklad i en aflång papperslapp — en papperslapp, som var dels tryckt och dels skrifven, gul af ålder och skrynklig emedan den så ofta blifvit viken