certaine åge höja en lätt suck. Han lärer också varit något förmer än både hr Osann och hr Laske. Hvilketdera af sällskaperna bör tillerkå nas företrädet, kunna vi för vår del icke afgöra, enär vi endast haft den förmånen att lefva under. hr von der Östens regeringsperiod, men vid gårdagens representation torde icke heller många andra befunnit sig i teatern, som varit i tillfälle att kunna anställa jemförelsen. Att öfverhufvudtaget tillerkänna ett ambulant teatersällskap något pris för uppförandet af en Meperbeersk opera, torde emellertid vara en omojlighet, ty huru vill man begära, att ett sådant sällskap skall kunna disponera de ressurser, icke allenast i fråga om musikaliska förmågor utan ock hvad beträffar den sceniska utstyrseln, hvilka dessa operor k Meyerbeer är otvitvelaktligen den tonsätt: som förskaflat hrr teaterdirektörer det största hufvudbry — på samma gång som den största kassabehållning. I sin ungdom var han lika oskuldsfull och okonstlad som andra unga musici, de der nitiskt och ärligt sträfva framåt på konstens sanna strat. Kikt begåtvad i den tidigaste åldern, åtnjöt han en sorgfällig musikalisk uppfostran afr den ryktbare abbe Vogler, samtidigt med Carl Maria v. Weber. Hans debut som kompositör var dock föga lofvande; de tvenne första operor som han skref, och hvilka uppfördes i Minchen och Wien, emottogos mycket kallsinnigt. Han begaf sig då till Italien, hvarest Rossini på den tiden stod i sin högsta glans. Efter dennes föredöme och nästan slatviskt i hans maner skref han här flera operor hvilka alla, isynnerhet Korssararne 1 Egypten med stort bitall uppfördes i flera itaflenska städer. 1 Paris, dit han sedermera begaf sig, gjorde de dock icke synnerlig lycka; man tyckte der att det icke var annat eller mera än hvad Kossini sagt förut. Maestron höljde sig då i sin mantel, tog afsked från den otacksamma teaterverlden och försvann spårlöst. Men det var endast för att som en ny Fenix föryngrad uppstiga ur askan. Under landsflykten från uljan rufvade han endast på planer för att betvinga den publik hvilken icke velat erkänna hans mästerskap, och några år sednare, år 1831, framträdde han på stora operan i Paris med sin Kobert le diable. Der hade han just träffat fransmännens smak, och han blef for dem i musikaliskt hänseende hvad Victor Hugo och Alex. Dumas voro 1 dramatiskt. Genom den tjenstvillige och habile Seribes medverkan hade han åvägabragt en libretto, utgörande det orimligaste bland det orimliga, och till denna hade han skrifvit en musik, der intet är sparadt som kan kittla örhinnorna. Visserligen hade han gjort detta på bekostnad af sitt bättre jag, men maöstro Giacomo var också en helt annan än den unge, menlöse Jacob Meyer Beer. Den sistnamnde hade ingen framgäng, men den förre bler genast förklarad för operans konung, och troligen har icke heller någon opera blitvit så ofta uppförd och i så många länder som Robert. Att fränkänna den allt musikaliskt värde, såsom många vilja, är emellertid obilligt; den innehåller en stor mängd vackra och graciösa melodier, och orkestrermgen är gjord med mästarehand. Att mycket af musiken saknar berättigande och endast är beräknadt på att öfverraska och blända, att sinnet förnöjes genom ombyte at pukor, trumpeter, basuner, piccolaflöjt och harpoljud allt detta får tillskrifvas den kära effekten, hvilken helgade medlen och för hvilken alla betänkligheter måste ge vika. Att uppsättningen af en opera sådan som Robert mäste vara förknippad med svårigheter äfven för en teater ar första rangen, kan lätt inses; huru mycket svårare, eller snarare ogörligare, blir det icke då att gifva den på en teater af andra eller tredje ordningen såsom Göteborgs, och utförd at ett resande teatersällskap? Dekorationer, kostymer, körer och balett äro nästan det väsendtligaste i denna opera; sångpartierna, de må utföras mer eller mindre väl, bestämma icke framgången, utan denna beror at la mise en scene, den yttre utstyrseln; det är denna hvilken här skall ge relief åt handlingen, och der den saknas, vinnes icke ändamälet — effekten. Att de ressurser, som i nämnde afseende stå hr v. Östen till buds, icke äro tillfyllestgörande, faller at sig sjelf; likväl fordrar rättvisan att erkänna, det hr O. med sina inskränkta tillgångar åstadkommit ganska mycket. Man kan visserligen icke undgå att anmärka, att körerna äro tunnsådda, eller undertrycka. ett småleende ötver