— O, gif mig döden, men nåd för Clotilda! bönföll ädlingen. Montchenus krafter började svika honom; favoritens träldom var icke helt och hållet utplånad hos honom. När han såg konungen kasta sitt svärd till hans fötter och erbjuda sitt bröst föll han i darrning som ett barn. Han var kufvad af detta öfverlägsna förakt. Han väntade hvarje ögonblick att få se konungens svit inträda för att bortsläpa honom såsom skyldig till majestätsbrott. Ofrivilligt utropade han: — Förlåtelse, sire, förlåtelse! Och när konungen gaf honom ett tecken att upptaga svärdet åtlydde han ytterst ödmjukt. — Nå! sade konungen, har du fått ditt förnuft igen nu? Men Clotilda fattade då Montchenus hand, och med skakad röst sade hon: — I min moders namn, monsieur, förlåter jag er! Ni behöfver icke försvara mig; jag skall aldrig följa konungen af Frankrike till hans hotell vid Tournelles. Ni har i mig återfunnit en oskyldig flicka; stöt ned mig och låt mig dö i min oskuld, och ni skall hafva försonat allt det förflutna. Hennes ögon lyste af en sällsam eld, och Frans blef så förfärad af denna bänförelse, att han beslöt ändra roll och antaga en mildare ton. — Verkligen, min vän! skulle man icke kunna tro när man hör er, att jag ämnade följa den ädle romarens exempel, som den vackra Virginia blott genom ett dolkstyng kunde rädda sig ifrån. Foi de gentilhomme. Jag är ingen tyrann, och ämnar icke tvinga min kärlek på er. Det är!