Mr de Montchenu betraktade honom stadigt: — Sire, ni skall blifva sällsamt öfverraskad af den bekännelse jag går att afgifva, men jag vet att ni är mig bevägen, och att ni skall hafva undseende med er tjenare. Ni förstär att jag med fara för mitt lif mäste beskydda ... — Strunt i allt prat! till saken! sade Frans tvärt. — Nåväl sire, sade grefve Aurelien med krossad röst, Clotilda är dotter till samma Sarah Delorme som jag älskade i min ungdom och hvars historia jag så ofta berättat er. Jag har uppoffrat modren, men jag skall icke offra dottren. Den unga hugenottskan fäste sina stora förvånade ögon på mr de Montebenu. Hennes hjerta var iskallt och hon mumlade med misstrogen ton: — Min fari Denne hofman! Nej, det är omöjligt! Konungen hade tankspridd åhört ädlingen; efter ett ögonblicks tystnad sade han till honom med en fri och otvungen ton: — Är du ännu qvar, Montchenu ? Grefve Aurelien blef krithvit i ansigtet. — Men har ni då icke förstått mina ord, sire? Jag skall icke mera lemna Clotilda; blott i hennes sällskap skall jag lemna detta hus och jag skall skydda och försona henne mot alla. — Äfven emot mig? frågade Frans med ett gäckande småleende. Montchenu svarade icke, men såg fortfarande stadigt på konungen med ögon som blänkte som svärdsuddar. — Jag känner icke edra planer, grefve, sade konungen strängt, men jag låter icke narra mig af en så dum fabel.