der armen rekryteras genom tvungen utskrifning, i Österrike, der lederna fyllas genom tvungen konskription, och i England, der värt ning ännu eger rum, samt dessutom i några få mindre stater. Bland dessa senare måste jag, tyvärr, af, ven finna Sverige, och detta fastän beväringsinrättningen hos oss existerat i ett halft århundrade. Prygelstraffets qvarstående är äf ven utan tvifvel en af de förnämsta orsakerna hvarföre nämnda, med våra nationela förhällanden så öfverensstämmande och för vårt försvar så nödvändiga institution ännu på längt när icke erhållit den behöfliga utvecklingen, ja fortfarande af allmogen betraktas med en sädan ovilja, att bondeståndet vid flera tillfällen försökt afskudda sig den för hvarje medborgare vigtiga och heliga pligten att med egen person försvara fosterjorden. Och likväl finnes intet folk i verlden, som i art från fädren har en så naturlig böjelse och fallenhet för krigareyrket som det Svenska. Den lätthet och hastighet, med hvilken landets ynglingar bildas till ganska hjelpliga rekryter och läras uppfatta disciplinens fordringar, är lika känd som förvånansvärd samt har ofta väckt utländningens beundran. Utom denna naturliga fallenhet skulle äfven hela vår krigs-organisation, med dess i förhållande till andra länders så ytterligt korta öfningsmöten, vara ett oting. Och likväl är bevärings-inrättningen icke populär, eller kan någonsin blifva det, så länge man genom prygelstraffets bibehållande systematiskt motarbetar den medfödda hågen för krigareyrket. Med rätta säger bonden: Jag sänder min son till öfningsmötena att såsom fri man lära sig försvara sitt fädernesland, men ej på vilkor att han under tiden skall underkastas möjligheten af att undergå ett vanärande straff, hvarifrån numera de värsta brottslingar äro befriade. Han anstränger sig ofta öfver höfvan för att friköpa sonen från en förpligtelse, hvilken han annars i de flesta fall säkerligen med nöje skulle se honom utöfva. Afven de högre folkklasserna göra at samma skäl allt för att undandraga sig bevärings-skyldigheten, hvilken härigenom får utseende af en börda, som blott finnes till för den mindre bemedlade delen af nationen. Huru kan man under sådana förhållanden någonsin hoppas, att bevärings-inrättningen hos oss skall erhålla sin behöriga utveckling? Såsom en besynnerlig orimlighet och som en skriande inkonseqvens måste slutligen alltid det förhållandet qvarstå, att, då tjulvar, skälmar och brottslingar numera äro betriade från kroppsstraff, då husagan är afskaffad, ja, sjelfva djuren genom lag äro skyddade för misshandling, prygelstraflet likväl dagligen kan utöfvas icke allenast mot dem, som valt krigareståndet till yrke, utan äfven mot landets hela manliga befolkning under en tid af 5 år. Blott i dessa få ord, blott i denna enda omständighet ligger enligt min åsigt, ett så kraftigt stöd för prygelstraffets afskaffande, att detta ensamt vore tillräckligt, äfven om inga andra lika vigtiga och af mig nu anförda skäl funnes vid handen.