men de be a utom kommunen sternas afgifvande, hvilket sällan eller aldrig lärer medhinnas på samma dag som de förberedande öfverläggningarne. Olägenheterna af de sasom regel uppställda medelbara valen hafva måhända i någon man blifvit förminskade genom det stora antal elektorer, som blifvit i förslaget bestämdt. Den första, i anseende till ledamöternas antal mindre, kammarens inre styrka är, såsom förut är antydt, att söka deruti, att den jemväl utgår från hela folket, tillochmed i större utsträckning än den andra kammaren, enär från valrätt till denna senare äro uteslutna många, som cga rösträtt inom kommunen och alunda deltaga i tillsättandet af valnämnderna för första kammaren. Den förmedling valen komma att genom landstingen undergå bör bidraga att göra dem till uttryck af ett upplyst tänkesätt. Landstingsmännen kunna nemligen icke antagas komma att utses med något hufvudsakligt afseende å befattningen att stundom vara elektorer till riksdagsmän, som efter långa mellantider ombytas, utan vid deras tillsättande måste tagas i betraktande de egenskaper, som berättiga till förtroendet att utöfva beskattningsrätt och vården om länets gemensamma angelägenheter. Den insigt, som vinnes genom deltagande i en om allmänna ärenden radplägande församling, måste vidare gifva landstingsmännen en mera vidgad synkrets, än som kan påräknas, vare sig hos omedelbart väljande menigheter eller hos elektorer, utsedda endast för ett visst val. Förmögenhetens konservatism kommer äfven denna kammare till godo dels derigenom, att vid val af landstingsmän rösterna beräknas efter skatt, hvartill kommer att landstingsmännen ej för sitt uppdrag njuta ersättning, dels ock genom de förmögenhetsqvalifikationer, som äro stadgade för valbarhet till riksdagsman i första kammaren. Med de härvid valda siffror af 80,000 rdr sastighetsvärde eller 4,000 rdr årlig inkomst, har afsigten varit att inskränka valbarheten till dem, som kunna anses ega större fast egendom, idka någon betydligare rörelse, innehafva högre tjenst eller eljest, efter värt lands förhållanden, befinna sig i en någorlunda betryggad ekonomisk ställning. Inom dessa kategorier torde ock i allmänhet den högre bildningen och den mera omfattande erfarenheten vara att söka. Då majoriteten bland de politiskt berättigade har i sin makt att tillsätta båda kamrarne, torde det icke heller vara obilligt, att den i valet af den enå kammarens ledamöter inskränkes till dem, som icke uteslutande representera denna majoritets egna intressen. Vidare är afsedt att åt denna kammare bereda ett i sann mening aristokratiskt element, genom stadgandet att dess ledamöter, likasom landstingens, icke erhålla arvoden. För att afbryta sina vanliga sysselsättningar under en icke obetydlig del af året och underhålla sig på egen bekostnad vid riks dagen, fordras nemligen icke blott en god förmögenhetsställning, utan jemväl ett af nit för det allmänna eller åtminstone af ärelystnad lifvadt sinne, som vill underkasta sig en uppoffring. Det kan visserligen icke förnekas, att geuom dessa inskränkningar komma att från första kammaren uteslutas många, som för densamma skulle utgöra prydnader; men dessa äro icke heller obehöfliga för andra kammaren, och med den i fråga om första kammaren lemnade valfrihet inom hela riket, lärer någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga ledamöter inom de fastställda gränserna icke kunna uppstå. Dessa inskränkningar kunna möjligen framdeles utan fara borttagas; men intill dess erfarenhet ådagalagt att personer af utmärkt förtjenst företrädesvis der eftersökas, och att icke mera eller mindre tomma löften om reformer i alla riktningar eller blotta ifren för sådana blifva det säkraste medlet att vinna flertalet af valmännens röster, torde det icke vara öfverflödigt att i den ena kammaren inlägga en motvigt emot begäret efter allt för hastiga förändringar Efter folkmängdens fördelning, vid 1861 års slut, inom de särskilda landstingens områden och de större städerna, skulle enligt förslagets bestämmelse, att en riksdagsman utses för hvarje tal af 30,000, första kammaren komma att bestå af 119 ledamöter mo mm mem fe — — — — Cc— — ——j — ——f— — —ä -— O— Ehuru det från sistlidne riksdag hvilande förslag att valrätten till riksdagsmän skulle utsträckas jemväl till mosaiske trosbekännare, vid denna riksdag fallit genom ett stånds afslag, har likväl i det nu framlagda förslaget valrätten icke till någondera kammaren gjorts beroende af religiös bekännelse; men då upphäfvande af denna begränsning jemväl i afseende å valbarhet hittills icke inom representationen varit frågasatt, och någon betänklighet häremot kan förefinnas i den omständigheten att representanterna, som icke få befatta sig med främmande lärors kyrkolag, deltaga i lagstiftningen för svenska kyrkan, är valbarheten, med någon utvidgning af hvad som nu gäller, i förslaget inskränkt till bekännare af kristen protestantisk religion. Att riksdagarne skola årligen sammanträda, och att konungen skall ega vädja till nationen genom kamrarnes upplösning och förordnande af nya val, äro nyheter, hvilkas ändamålsenlighet redan blifvit inom representationen så allmänt erkänd, att några skäl derför icke lära behöfva anföras. I afseende å riksdagens verksamhet och sättet för ärendenas behandling är nuvarande riksdagsordning i de flesta delar följd utan andra ändringar är dem som varit föranledda af representationens fördelning i två kamrar i stället för fyra stånd. Ehvad än må vara att anmärka emot detta arbetssätt, så eger det dock förtjensten att vara redan pröfvadt och med ledning af en lång erfarenhet utbildadt och förbättradt. I fräga om bevarande af allas lika rätt och yttrandefriheten samt anordningar emot förhastade beslut, torde det kunna mäta sig med hvilket annat arbetssätt som helst; och dess väsendtligaste fel komma att till stor del förminskas genom den förenkling som vinnes vid tillämpningen på en af blott två kamrar sammansatt representation. Genom bibehållandet af samma former kan ock bättre än eljest tillgodogöras den personliga riksdagsmannaerfarenheten hos alla förutvarande riksdagsmän som inväljas i den nya representationen. Den väsendtligaste omständighet. hvaruti förslaget i nämnda hänseenden afviker från gällande riksdagsordning, är afskaffandet af de med representationens rätt nu beslutande förstärkta utskotten, hvilka temligen allmänt anses såsom ett af vårt riksdagsmaskineris största lyten. I stället är såsom regel stadgadt, att båda kamrarnes bifall erfordras för att åstadkomma ett riksdagens beslut. De få frågor, som ansetts ej böra förfalla genom den ena kammarens afslag nemligen de som angå statsreglering och bevillning samt bankens och riksgäldskontorets förvaltnin skola, derest kamrarne ej kunna om ett beslut sig för ena, afgöras förmedelst omröstning i båda kamrarne emellan de olika meningarne, då den mening, som erhåller de flesta sammanräknade rösterna, blifver riks dagens beslut. Enär andra kammaren, derest regeln 1CHvAnt vidhåällite fvan för hbeskattninrr.