Här kan således påräknas en ständig kontinuitet; hvaremot den andra kammaren hvart tredje år helt och hållet förnyas för att alltid blifva ett uttryck af den rådande opinionen. Den väsentligaste skilnaden består dock deruti, att den första kammaren utses, med valfrihet inom hela riket, förmedelst dels landstingen och dels de största städernas stadsfullmäktige, hvilka åter tillsättas af kommunernas medlemmar genom omröstning efter skattegrund, under det den andra kammaren väljes mera omedelbart af inskränktare valkretsar, med valfriheten bunden inom kretsen och med tillerkännande af lika röst åt hvarje väljande. Den talrikare, mera omedelbart valda kammaren, som i förslaget benamnes den Ändra, utgöres af särskilda representanter från landet och från städerna. Detta åtskiljande, som icke bör motiveras af stridiga intressen emellan land och stad, torde ega giltig grund i den olikartade organisationen af hvarderas kommunala förhållanden, förvaltning och lagskipning med mera. Samma åtskilnad förekommer ock i landstingen och i de flesta förslag till national-representationens ombildning, som vunnit något allmännare bifall. Vid öfvergången från en ständsrepresentation till en författning, enligt hvilken, om de gamla ståndstraditionerna skulle fortfarande göra sig gällande, ett af de fordna riksstånden egde ett öfvervägande inflytande på valeus utgång, är det måhända ock af praktisk omtanke påkalladt att försäkra ett antal platser åt dem, som icke tillhöra nämnde stånd. I afseende å antalsförhållandet emellan landets och städernas representanter är antagen enahanda grund som följts vid landstingens bildande, så att enligt regeln en folkmängd af 2v,000 på landet och 10,000 i stad, skulle berättiga att till denna kammare sända en representant. Efter det sätt, som för valdistrikternas ordnande är föreslaget, och enligt hvilket hvarje domsaga på landet utgör ett distrikt, derest ej dess folkmängd öfverstiger 40,000, och de mindre städerna sammanföras i valkretsar, såvidt ske kan länsvis, skulle, med afseende på nuvarande folkmängdsförhållanden, komma att utses omkring 130 representanter för landet och 50 för städerna. Då det för samhällsordningens lugn kan vara vigtigt att valrätten inskränkes till personer af sådana lefnadsförhållanden, som kunna anses lemna någon håg och tid öfriga för ett sjelfständigt deltagande i det politiska lifvet, men detta icke lärer kunna ske efter några fullt tillfredsställande och allmängiltiga grunder, hafva begränsningarne synts åtminstone böra göras så få som möjligt och likartade för alla, så att icke några vissa medborgareklasser såsom sådanu uteslutas från ifrågavarande medborgerliga rättighet, hvilket t. ex. enligt nu gällande grundlag är fallet i städerna med dem, som endast för sjelfförsörjning utöfva ett yrke, enskilde tjenare, vaktbetjening m. fl. Då för öfrigt det ena yrket icke bör mera än det andra berättiga till andel i lagstiftningen, synas skattebidragen till staten vara den bästa gemensamma måttstocken för bestämmandet af den gräns, nedom hvilken valrätten till riksdagsman ej må sträckas; och som deltagande för statens högre intressen icke kan påräknas fullt så långt ned, som intresset för kommunens angelägenheter, bör nämnde gräns sättas något högre än gränsen för rösträtt i kommunen. Med afseende derpå, att egandet af fastighet i allmänhet kan antagas dels utvisa en mera tryggad och oberoende ställning än den vanliga daglönarens, äfven om denne för tillfället eger god förtjenst, och dels medföra ett stort intresse för samhällets förkofran och välgång, hvarigenom äfven en ringa fastighets värde kan betydligt ökas, har likväl valrätten blifvit till förmån för fastighetsegare längre än i fråga om andra, i förhållande till skattebidragen, utsträckt, i det ett så lågt fastignetsvärde som 1,000 rdr rmt ansetts böra medföra valrätt så väl på landet som i stad. Då det erinras, att efter nuvarande grundlags mening besutenhet är ett vilkor för rättigheten att rösta för fastighet å landet, samt att enligt rikets ständers, af E. K. M. dock ändrade förslag, fastighet i stad, som i värde understeg 2,000 rdr, ej skulle gifva egaren rösträtt i kommunens angelägenheter, torde förslagets begränsning icke vara för högt satt, ehuru något i penningar bestämdt minimum af fastighets värde hittills icke erfordrats för fastighetsegares rätt att deltaga i riksdagsmannaval. Bestämmelsen, att andra än fastighetsegare icke tillerkännas valrätt med mindre de ega en årlig inkomst af 8v0 rdr, kan måhända synas strängare. Den är likväl jemförlig med hvad som nu eger rum. Många s. k. sjelsförsörjare, vaktmästare och enskilda tjenare, som hittills varit från valrätt uteslutna, ega denna inkomst, och ända till dess genom senaste bevillningsförordning bestämmelsen om minimiafgift för borgare i städerna borttogs, skulle handtverkare och de öfriga borgare, som ej ansågos ega högre inkomster, i lägsta klassens städer erlägga i bevillning minst 6 rdr, då deremot bevillningen för 8v0 rdr inkomst enligt nu gällande bevillningsförordning utgör endast 5 rdr. Af de nu valberättigade torde ingen, om hans verkliga inkomst uppskattas, blifva genom denna bestämmelse utesluten, och något behof att längre utsträcka valrätten har ännu icke gifvit sig tillkänna. En sådan utsträckning skulle dessutom blifva af en vida större betydelse vid val der alla väljandes röster beräknas lika, än vid omröstningar med den hittills brukliga beräkningen efter en graderad skala. Som efter gällande bevillningsstadga arrendatorer af jordbruksfastighet i allmänhet icke erlägga bevillning för inkomst, huru stor den än må vara, har, på det ej större delen af denna klass af medborgare skulle från val ätt uteslutas, genom en särskild bestämmelse dem tillagts valrätt, derest den arrenderade egendomen uppgår till sex gånger det värde, som minst erfordras för fastighetsegares rösträtt. I frågan om medelbara eller omedelbara val, hyser jag för min del ingen tvekan att tillerkänna före trädet åt de senare, såvida de förra skola inom redan berättigade kategorier förrättas genom elektorer, hvilka utses endast för att förrätta ett visst val, utan att i öfrigt hafva något med hvarandra gemensamt. Afde valberättigade lärer man nemligen icke kunna förvänta något intresse för den förberedande åtgärden att välja en elektor, om de icke hysa intresse för det slutliga resultatet eller utgången af sjelfva riksdagsmannavalet. Men hysa de intresse för det slutliga resultatet, så utse de sannolikt till elektor den som röstar på deras egen kandidat, utan afseende på, huruvida elektorn för denna befattning eger de utmärktaste egenskaper, hvilka dessutom äro svåra att bedöma; och hela syftemålet med de medelbara valen är då förfeladt. Ilartill kommer, att faran för otillbörlig inverkan på valen är vida mindre, om denna måste riktas emot en hel menighet, än om blott ett ringa antal elektorer behöfver vinnas. I ett glest befolkadt land äro likväl de omedelbara valen i verkställigheten förenade med svårigheter. Utan föregående öfverläggningar uppkommer nemligen lätt en alltför stor splittring af rösterna, men talrikt besökta valmöten äro svårare att åstadkomma 14 nda måcta färdas till samlinos