förvissad att Herren dig gifver om icke just alltid hvad sjelf du begär dock säkert hvad städse dig nyttigast är och alltid din väktare blifver ... Och om du vill se, som i blomstrande år, ditt eden ännu i de kommande år, då dagen begynner att sänka sin gyllene slöja och öfver ditt tjäll sig skuggorna lägra i lefnadens qväll och stjernorna börja att blänka, — så vörda beständigt och skydda och när den heliga eld, som i hjertat du bär, ty näring och vård han behöfver, att icke han hemligt må släckas en gång, då kanske sirenerna höja sin sång och frestelser storma deröfver . . . Och om du den hemlighet önskar att se som näring åt kärlekens låga skall ge och henne beständigt föröka, — så vet att den ligger väsendtligt deri att hvar en betraktar den andre som fri och båda beständigt så söka i täflan att vinna hvarandras behag som före trolofningens heliga dag ... Så var äfven skaparens mening! Då rankan vid stödet du skådar, du har en bild af ett troget och älskande par, en bild af en äkta förening; och mannen är stödet: — hans kallelse är att, jemte de yttre omsorger han bär, han troget skall stödja den svaga med godhet och ömhet, besinnande blott att mera blef lagt på den svagares lott än han uppå sin ville taga . . . Då ofta så fri öfver vatten och land som vinden, han färdas och glömmer ibland all möda i kretsen af vänuer, då kanske att tyst vid den husliga härd för pligten forsakande vänner och verld sig tryckt af sin möda hon känner ... Men lätt blir hon åter och lycklig sig ser, då henne den aktning och ,ära han ger som husliga dygder förtjena ua henne med ömhet och kärlek han hör och vet då en rättelse stundom han gör att foglighet dermed förena . ... Och då, såsom rankan tillväxer i glans och bördighet under sin nödiga ans, och qvinnan sitt värde skall höja: — hon blifver då städse allt mer i sitt hus dess lycka och ära och trefnad och ljus och lär att för ilen sig böja, då äfven den fromme kan vredgas ibland helst stundom han såras af smädarens tand; hon känner i djupet hans hjerta; bon lyssnar och väntar tills stormen sig lagt och sedan hon vädjar till kärlekens magt och skingrar med ömhet hans smärta ... Då vidgar sig himlen och jorden blir ny och kunde han lyfta till himmelens sky den hulda, han gjorde det gerna ... Så vo dar han henne och har henne kär, — hon är då i livet bland klippor och skär, näst ordet hans stiålaunde stjerna ... Se der hur ditt eden skall blomstrande stå hur tiderna vexla, hur dagarne gå, och städse allt mera sorskonas! Se der hur det hopp, som nu fyller ditt bröst du älskade par, under lefnadens höst med lycka och glädje skall krönas! III. Men allt beror af Herrans nåd: ej någon, hur han stred och var så rik på goda råd, blef dock sin lyckas smed--. Ja. — fåfäng all vår omsorg är, om Gud ej blir oss när ... Hvad är och blir vår önskan då för dig, du hulda par, om ej att han dig leda må, som allt i händer har, och skydda med sin starka hand ditt dyra äktaband! Må i ditt hjerta, i ditt bo hans ord dig lysa så, att du i fädrens helga tro må städs den vägen ga, som leder öfver ökneus sand till ett sorlotvadt land ... Låt Herre! lyckans milda sol dem lysa i sin glans, lik solen högt vid nordens pol då elfvor gå i dans! Förrinne lifvet fritt från qval, likt flod i blomsterdal. Men om den sol i töcken göms ibland för deras stig, ske som du vill, — blott du ej glöms, blott högst de älska dig, du som det högsta goda är, och ha hvarannan kär ... Och om en gång med dödens hand du skiljer vän fiån vän, — låt dem uti ett bättre land få se hvarann igen! Der evigt ljus och glädje är ty du är solen der ... Så suckar med en känsla sann en moder trött af år som ej de sina glömma kan så länge hjertat slår; nej — ännu vid sin hyddas fall för dem hon bedja skall ... Så suckar moder, suckar far till dagens unga brud de anförtro det hulda par med trogen bön åt Gud. Så suckar jemte englars chor hvar syster och hvar bror ... Och nu farväl! — Min ringa krans jag lägger för er två; han lyser ej af rosors glans, — u — gÖA mm a — — 2— Mm — — —