(Införes på anmodan.) Till Martin och Kartina å deras bröllopsdag. Han, som i tidens första dagar förente huld det första par och gaf dem sina bud och lagar och deras värn och tillflykt var, — ännu ,de sinas öden leder och dem ledsagar dag från dag och deras bästa städs bereder och ser till dem med välbehag . . Och lycklig, som i edens lunder sig Adam och hans Eva faun, då ännu i oskuldens stunder af helig kärlek hjertat brann, — så sälla änn sig makar finna, som alltid vörda dygdens bud och af en helgad kärlek brinna och ha sin högsta skatt i Gud. Står deras tjäll, der rosor gunga och alla ädla växter gro, der bäckar brusa, foglar sjunga och parvis bygga bo vid bu: om midt i öknens sand det hvilar, om på en spets af fjälle grå, ett mål för alla stormens ilar, — så är ett eden der ändå ... Och denna lycka från sitt sköte han sände, som allt godt oss ger då hemlgt rtill hvarandras möte Tobie engel förde er .., Att här man fått, hvad Gud beskärde, af skickelsernas gång sig ter och gåfvan har ett dubbelt värde, — då Herrans finger klart man ser... II. Så vandra med glädje du lyckliga par, mot osedda öden i kommande dar