IIvarjehanda. Klent språkgenie. Berthier, Napoleons bekante van och general, kunde aldrig i sitt lif lära sig ett enda ord af ett främmande språk. Detta gick så långt. att han i Egypten icke en gång kunde minnas ordet -para. Han lärde sig det visserligen, men då han skulle använda det, hade han återigen glömt bort det alldeles. En dag behöfde Berthier, då han var i Milano, en skräddare och befallde sin betjent att hemta en sådan. Betjenten förstod intet ord italienska och gjorde derföre sin herre uppmärksam på, att han skulle förgäfves springa kring gatorna efter en dylik, och att det sålunda vore bäst att vänta, tills hyrbetjenten infann sig som vanligt. Berthier var icke blott liflig, utan äfven uppbrusande, isynnerhet då han ville hafva något utan dröjsmål Du är ett dumhufvud, ropade han åt sin tjenare, vlåt värdinnan komma upp! Betjenten gick efter locadieran (värdinnan) och ledde henne in vid armen, ty hon förstod intet ord fransyska eller ville måhända icke förstå det. Madam, sade Berthier stammande, såsom det merändels hände honom, när han i ifvern ville säga något: Åmadam. jag önskar få hit en skräddare. Locadieran såg på honom, men svarade intet. Madam, återtog Berthier, skrikande högljudt, som skulle hon då bättre förstå honom, jag önskar få hit en skräddare!— Frun såg på honom och teg ännu, men denna gång leende och skakande på husvudet, till ett tecken att hon icke förstod honom. ÅParbleu! sade Berthier, det är för starkt! Hvad, vet ni inte, hvad en skräddare är?? Derpå tog han. skörtet på sin och på betjentens rock, gnuggade dem emot hvarandra och skrek ännu högre: En skräd dare, min Gud, en skräddare!Locadieran, som nu öfvergått från leende till fullt gapskratt, trodde att hennes hyresgäst icke hade alla skrufvar i behåll, och ropade nu å sin sida med full hals: Ma matto qvesto, benedetto generule! Per il capo di san Pasquale, matto! (Fan är förryckt, den gode generalen! Vid S:t. Pasqvalos hufvud, han ä förryckt!) Tvenne kypare sprungo uppför trappan vid det gräsliga larmet, som Berthier, deras matmor och kammartjenaren gjorde, men de kunde icke heller göra något slag i saken. -Jag ämnade just gå till Berthier fortfor Junot. som berättade denna historia; — redan vid trappan hörde jag ett gräsligt väsen och kunde icke begripa hvad som föregick i rummet. Jag skyndade att komma uppföre, emedan jag trodde honom kunna vara i behof af en trogen vän. När jag kom innanför dör ren, fann jag honom röd i ansigtet som en granat, ögonen långt utskjutna ur hufvudet, springande upp och ner och dervid oupphörligen stammande: En skräddare! en skräddare! Det är för att göra mig galen, som de icke hemta hit honom! De förstå mig rätt väll? För att göra sig bättre förstådd, hade han tagit af sin rock och gnuggade honom som en galning. När jag inträdde, kastade han den i golfvet, skyndade fram mot locadieran, fattade henne i armen, drog henne med våld till sig och sade: Stå stilla der, gamla sibylla! Sedan gnuggade han sina händer, hvilka som hvar man vet icke voro vackra: Hvad. du vet inte. hvad en skräddare är?? — Dervid rörde han sina små tjocka fingrar, likasom han ville klippa i något, och upprepade så godt som i förtviflan: -Skräddare! — skräddare! — tailleur! tailleur! När han blef varse Junot, trodde han sig se en befriare. Man skred till förklaringar, och då han fick höra ordet: sartore, sade han, dragande åter rocken på sig och torkande sig i pannan: Det lönade just mödan att skrika så! Jag begärde en skräddare. — Nå, skräddare — sartore — det är ju lätt att förstå — och har jag icke dessutom visa: dem min rock?En förgiftning i andra hand. Wiener Zeitung berättar följande h storia, hvars sannfärdighet dock måhända torde vara tvifvel underkastad: In egendomsegare i närheten af Wien har nyligen blifvit förgiftad på ett ganska besynnerigt sätt. Denne man har redan länge betraktat det som en dum fördom att man afholl sig från att äta hundoch kattkött, hvilket han ansåg för högst sörträllligt och föred og framför hvarje annan kotträtt, hvarfsore han också redan ofta vetat förskaffa sig de mest läckra anrättningar genom sortarandet af hundoch kattstek. För att tillfredsställa sitt begär i detta hänseende anställde vå: man också beständigt jagt på djur af nämnde slägten. För kort tid sedan blef han, efter att ha spisat af en stor kattstek, plötsligen öfverväldigad af en våldsam kolik och dog ännu samma dag, trots all använd hjelp. Man kom, efter att ha obducerat liket, till det resultat att han dött af att ha ätit förgiftadt kött. Men hvarifrån förskref sig detta? Jo, den katt hvaras han trott sig göra en så förträfflig måltid, hade dagen förut ätit en rätta, som återigen i sin ordning slukat en större qvantitet råttgift. Merimac damer. Under namn af the life-preservers tillhandahållas nu på Londons gator alla slags skyddsmedel mot dessa oräkneliga plagoandar och valasverkare af alla sorter som mun, oaktadt Londons ypperliga och beromvärda polis, kan få ulllalle an förmera bekantskap med på den stora verldstudens gator. Redan länge ha damerna begagnat diverse -fe-preservers af många olika slag och inventioner, — 111 ban onatao fÅ av cc