c JD tycker verkligen det är synd om de stackars flickorna, och vill ingen annan bli deras kavaljer, så hade jag god lust att bli det för den korta tid jag dröjer här på orten. Det kan du låta bli, så framt det inte särskildt roar dig att sitta på de anklagades bänk. Grefvinnan F för spiran vid denna brunn, och den som reoer sig upp mot henne kommer bestämdt att stå lika illa till boks som Garibaldi hos kung Bomba. De der nåderna äro sig lika, yttrade vår löjtnant med en axelryckning. -och jag känner mig alltid hägad att höja upprorssanun mot dem. Afven du är dig lik, bror Fritz, samma blinda rusare som du alltid varit. ÅJavisst, svarade Fritz, jag är, väl inte ingeniör vid jernvägarna för roskull.? Följande dagen var bror Fritz-, såsom hau af oina kamrater kallades, tidigt ute för att besöka brunnen och brunnshuset. Der funnos naturligtvis äfven artificiella vatten, följaktligen äfven den ymnigaste tillgång både på Guds och apotekarens gåfvor, de senare vida mer gouterade än de förra. Guds gåfvor kunna äfven komma. ur modet. Brunnsgästerna, en elegant samling, promenerade fram och tillbaka och bror Fritz blef snart af sin vän och kadettkamrat grefve G presenterad för brunnssociteten och dess drottning grefvinnan F , en medelålders ståtlig fru, som nådigt smålog mot den glade och språksamme officeren vid jernvägen, ehuru hon hellre sett om han varit vid kavalleriet, hästkrafter på lokomotivhjul i all ära. Bror Fritz sökte bland granna toiletter och bleka kinder efter brukspatron T. 7 Å blomstrande familj, men kunde ej upptäcka den. Brukspatron T är inte här, ser jag,yttrade han till G Han har varit så god och inte hedrat brunnen med sin närvaro, upplyste denne; den der patronen vurmar, som du vet, mera på eld än på vatten. -Men hans fru och döttrar 7Den illa assurerade familjen syntes här i början al terminen, men som den kom underfund med att alla drogo sig undan för den, så rymde den snart fältet 14 Alla drogo sig för den! upprepade vår ingenior förtrytsamt; alla ... Ni ä då ena stora krukor ellesammans. Det är väl också det bästa man kan vara, när man dagligen går efter vatten, svarade G. Dagen förgick och det led mot aftonen. Bror Fritz ströfvade öfverallt i hopp att träffa de stackars diltoge och han hade flera gånger gått förbi den något aflägsna paviljung de bebodde, utan att han fått se dem. Men trägen vinner, och ändtligen lyckades han. Frun med sina begge döttrar visade sig å verandan, sysselsatta med s. k. handarbete. Vår ingeniör närmade sig verandan med sin vanliga hurtighet, helpade och presenterade sig både till namn och karakter. Man gör musik i brunnssalongen, i afton, berättade han derefter, och jag tar för gifvet att de unga damerna äro musikaliska.Mina flickor äro visst icke alldeles okunniga i musiken svarade frun, Åde ha till och med ett helt år i Stockholm tagit lektioner för van Boom, men . ..4 Inga dufungar då, min nådigaste fru, afbröt ingeniören; då är det deras ovilkorliga skyldighet att låta höra äg. Det blir dans också och jag är nästan säker på att de unga damerna äfven tagit lektioner för Bournonville, när han var i Stockholm. Så är det också, förklarade frun med ett smäleende på sina bleka läppar, de ha verkligen tagit några lektioner för honom. Nävål då anhåller jag om den äran att få ledsaga herrskapet till salongen. LTill salongen! upprepade frun, sprittande till; romsjligt, herr löjtnant! jag kan inte, jag bar inte tid, jag ... jag mår inte väl i afton och min man är inte eller rätt frisk, så ntt.... Åa om inte frun vill aflägsna sig från sin man, som är opasslig, så finner jag inte något skäl hvarföre de unga damerna, som äro sjelfva helsan och glädjen, skola vara sjukvakterskor under det att hela verlden, som är sjuk och tråkig, sjunger och dansar. h Frun fortfor att protestera. Den var hjertslitande denna strid emellan modrens önskan att bereda sina barn ett så stort nöje och hennes fruktan för att de icke skulle bli väl emottagna. Men bror Fritz var icke den som släppte sitt tag, och han hade goda bundsförvandter i döttrarne, som under böner och smekningar omgåfvo sin mor. Slutligen segrade modershjertat, d. v. s. den goda saken, och snart såg man en pas de trois öfver gångstigen som ledde till brunnssalongen. Det är lätt att vara med i en pas de trois-, när man icke har mera än 17 år under ena armen och 16 under den andra och sjelf bara 25 eller 26 på nacken. Bruuanssalongen var öfverfylld a? herrar och da-mer, gamla och unga, som musicerade måttligt men dansade desto omättligare. ,Bror Fritz förde sina begge damer genom sällskapet, som började få stora ögon, direkte fram till drottningen och presenterade vina protegeer för henue. Hennes nåd var vid dåligt humör. Man hade nyss haft den ,indelikatessen att i hennes närvaro ejunga den der duetten ur Don Juan, som börjar med Du bör ej fruktan bära och slutar med ,Ju, glad skall jag dig sölja-. Hon blef ännu mörkare i hågen när hon fick se den biltoges döttrar. Men de unga flickorna voro så vackra, så blygsamma och darrande, och de nego, tack vare Bournonville, med sådan grace, att hennes nåd slutligen täcktes småle emot dem, och när drottningen ler, ler hela verlden. ÅBror Fritz var outtröttlig uti att låta sina protegeer utveckla alla sina egenskaper. Glädjen, som så länge varit liksom tilltäppt i deras unga sinnen, a tog sig nu med ens frisk luft och förde dervid med l sig som i en ström ull den friska naivitet och intagande ysterhet som rymmes i rena oskyldiga hjertan. Den biltoges döttrar gjorde furore både vid pianot och i dansen, och man började hålla bror Fritz räkning för det han riktat societn med så söta, bildade och talangfulla flickor. -Charmanta varelser! yttrade grefve G till bror Fritz; jag undrar just hur det kan vara med den der patronens affärer . . . Men hvad duger väl en svärfar till som sätter eld på sin egen egendom? -ÅÄhjo, svarade vår ingeniör, ?om han bara ställer så till att han det oaktadt får ut assuranssumman. Hvem vet, kanske lyckas han bättre en annan gång, och då är det ju ingenting som hindrar. Men under det döttrarna triumferade i salongen, vandrade modren af och an utanför paviljongen och i den yttersta oro, än blickande utåt gångstigen, än blundande, liksom fruktade hon för att se sina barn återkomma nedslagna, förtviflade. Men de äterkommo lyckligtvis ej, och ju mera skymningen utbredde sig öfver himmel och jord, desto klarare blef hennes anlete. Hennes matta ögon återfingo småningom sin glans, de bleka läpparna sin förlorade purpur. — Ah, der äro de, der har hon dem! de komma, de komma och, himlen vare lofvad, så sent som möjligt! — — — .y mm gÄ Qnne —— — FPas de trois? visade sig ånyo på gängstigen med mångdubblad liflighet. Modren ilude emot den och 2 — — — — CS —