göra sig till godo det lätta tillfället till farled å sjöarne Noen (som banan komme att tillstöta), Rålången, Aneby-, Flisbyoch Knutstorpssjöns ända, ner mot närheten af Ekesjö, alldeles på samma sätt som jernvägschefen funnit förhållandet vara för Ydre och Kinda härader, genom kanalisering af vattendragen i den orten ända ned mot Wimmerbv. Något om -kKohalka. Angående en i Norrland på förejulsvintren för vägtarande och gående osta återkommande olägenhet, den s. k. kohalkan, skrifver Norrländska Korrespondenten: Kohalkanhar i år varit skonsam; men så har hon varit desto svårare: föregående år och hon blir det nog flere. Om vi skulle roa oss med att uppställa en kohalkestatistik, så skulle den lemna oss horribla resultater af sönderbrutna ben på fyroch tvåfotade djur, enorma antal skråmor på mer och mindre kulörta näsor, blånader under ögon, samt ett oräkneligt antal i diken och rännstenar kullseglade krinoliner. Kohalkan har sina sidor. Hon är som man tar henne. Hon kan vara liberalt progessiv; men hon kan också vara stock-konservativ, ja till den grad att hon rent af blir retroaktiv. Den befordrar ofta ens lyckliga nedkomst utför en slutande väg; men tänk när hon skickar oss på retour neröfver den backe igen, som vi nyss stretat upptör! Närmaste anledningen till dessa högst allvarliga betraktelser hatva vi hemtat från ett karambolage i stor skala, som vi med egna ögon på Sättnavägen åskådade för tjorton dagar sedan. Som vi veta är denna väg på sina ställen i högsta grad backig och vissa backar hafva en lutning mot sin plan, som mycket närmar sig vinkeln tör klättrande. Näväl : några forbönder återvände en afton från Sundsvall och skojade i stickande karrier uppför en af en brantaste backarne. Reserenten häraf, som mötte sällskapet, nalkades i samma ögonblick spetsen at backen, då han i månskenet blet vittne till en scen af äkta kongl. svensk fyllracke-effekt. Otversta hästen började nemligen att aka tillbaka och det med sådan fart att han trängde in på den honom närmaste i ordningen. Denne föll på knäna och hasade sig ner på den tredje, som i sin ordning stegrade sig och satte sig baklänges i slädan ötver sin herre ... Om några sekunder lägo hästar, slädar och resenärer intrasslade om hvarandra i en sandgrop nederst i backen. Hade nu forbönderna varit någorlunda nyktra, så hade faran varit ringa; men nu befunnos de alla tre så beskänkta, att de lågo der lika kadavermessiga som sina dragare. Svordomar och några grymtningar voro de enda lifsyttringar de gåfvo ifrån sig, då de erhöllo hjelp, utan hvilken de troligen på obestämd tid blifvit liggande på platsen. Direktör Carl Borgaard, som i 11 år varit artistisk direktör vid Kristiania teater, har nu frånträdt denna befattning. I anledning häraf yttrar norska Morgenbladet: Omdömena öfver en artistisk direktörs verksamhet utsalla vanligtvis högst olika. Det är alltid en svår och otacksam ställning, men isynnerhet under sådana förhållanden och omständigheter, under hvilka hr Borgaard har verkat, då han såsom dansk skulle leda en dausk teater i Norge på samma gång som en norsk skådespelarekonst växte fram vid sidan at den danska och alltmera gjorde gällande sitt berättigade kraf att blifva herre på täppan. Det skall dock erkännas, att hr Borgaard visat mycken smak och estetisk bildning vid valet at repertoir samt genom sjeltständiga bearbetningar och ötversättningar af trämmande dramatiska arbeten. Hans bearbetningar äro höjda längt örver det vanliga dussinarbetet. Joh. Ludv. Heiberg skall tillochmed hafva förklarat ett par af dem för mästerstycken. Denna hr Borgaards verksamhet har varit temligen omfattande, och det är oss uppgitfvet, att på Kri