Under sådana sörhållanden äro vi solidariska med Danmarks ställning, och det är dersöre på tiden, att nationen sättes i någon vetokap om hvad regeringen förehar i frågan, alldenstund denna tyckas kunna leda till svåra förveklingar, då det väl icke är antagligt, att Danmark skall godvilligt uppoffra sin sjelfotändighet för några obetänksammavännersråd. Dock är det för ögonblicket lyckligt, att en schism tyckes ha uppstått emellan Preussen och Österrike, af hvilken den nordiska politiken bör söka att draga nytta, för att afvända den närmast hotande faran och bereda terräng för en kompromiss i godo. Ått Ryssland, för hvilket en närmare anslutning mellan de skandinaviska staterna är en ingalunda täckelig syn, skall söka intrigera bort en dylik kompromiss, är naturligt, hvilket äfven bevisas af dess senaste myndiga uppträdande, men det är mycket sysselsatt på alla håll, och den omständtgheten bör Nordens politik taga ad notam. Antagligen skall England en nästa gång, på allvarliga föreställningar, understödja Danmarks fredsförsök; men dertill behöfves ovilkorligen, att danska nationen sjelf yttrar sig med bestämdhet, att den aftvingar regeringen ett bindande löfte om fullkomligt afskiljande af Holstein från Danmark, och om ett sådant ordnande af konungarikets ställning till hertigdömet Slesvig, att det senåre kan komma i åtnjutande af det förras fria konstitution, med bibehållande af sin afskiljda ställning hvad inre angelägenheter angår, och i hänsyn till de gemensamma endast sorterande under konungariket. Inom danska landsthinget har verkligen en meningsyttring i detta hänseende förnummits, i det några af dess medlemmar uppsatt till antagande en adress till regeringen, hvari denna uppmanas att ordna förhållandena i ofvannämnda syftning. Önskligt vore att denna adress vunne riksdagens godkännande, ty hvarje sådant dokument är ett godt vapen i en ministers hand, till hvilket han under diplomatiska förhandlingar kan hänvisa, och på en sådän konstitutionel regering som Englands dör det göra intryck. Vi tro visserligon icke, att spänningen mellan de båda om tärnan Germanias gunst med hvarandra rivaliserande makterna Österrike och Preussen skall leda till annat än kopiösa utgjutelser af bläck; men ögonblicket kan dock vara gynnsamt att visa Preussen nödvändigheten af att i Danmark icke ha en fientlig stat på sin rygg, för den händelse att de tyska förvecklingarne skulle bli af allvarligare art. Blixen-Finecke förutsade redan för ett par månader sedan, att dylika förvecklingar hotade, och uppställde då råd, huru danska regeringen borde ställa sig. Då det gäller ett hotadt fosterlands sak, kan en regering emottaga råd, hvilka tyckas goda äfven af en oppositionel f. d. statsman. kmaellertid sysselsätter den europeiska pressen sig åter allvarligt med ställningen i Norden. Den aktade franske förf. Geffroy har sålunda i Revue des deux Mondes egnat saken en större uppmärksamhet. Den engelska pressen har, såsom bekant, redan länge sysselsatt sig härmed, och senast innehåller torybladet Morning Herald en längre ledande artikel i ämnet, hvarur följande förtjenar återgifvas: Tyskarne hafva för det mesta behandlat den slesvig-holsteinska saken som en national fråga. Slesvig, säga de, är ett tyskt land, som undertryckes af främlingar. Det är helt naturligt, att detta gjort intryck på skandinaverna. Sverige och Norge hysa den djupaste sympati för Danmark i denna strid, och de inse dessutom att deras egna intressen äro knutna vid bevarandet af Danmarks ställning. Det är äfven för dem en national fråga, och gemensamma känslor i förening med fruktan för en gemensam fara hafva derföre i hög grad framkallat populära planer, hvilka gå derpå ut, att en nära allians skall för beständigt afslutas mellan de tre nordiska konungarikena, till försvar och anfall, ja, att de tillochmed skola förenas under samma suverän. — En sådan förening kan Ryssland nu icke åse utan en viss oro. En skandinavisk allians skulle alldeles innestänga det och utsätta det för stor fara, ifall det kom i strid med någon annan europeisk makt. Att sönderstycka Danmark, såsom grefve Russell föreslår, är detsamma som att resa ett hinder för denna union, och Ryssland understödjer derföre begärligt hans förslag. Furst Gortschakoff handlar derföre från sin synpunkt alldeles riktigt, då han uppmanar danska regeringen att emottaga grefve Russells förslag. Men har England någon fördel af, att en redan ernådd frihet sålunda tillintetgöres, och att förhoppningare om ett stort liberalt skandinaviskt konungadome förstöras ? Aro vi icke både med hänsyn till Europa och på grund af våra egna uppenbara intressen förpligtade att understödja Danmark och gynna den skandinaviska unionen? Är det vår sak, att utföra Rysslands smutsiga planer? Skola vi uppgifva vårt goda namn och vårt inflytande för att understödja despotismen? Grefve Russell har visserligen skördat beröm af furst Gortechakoff; men han har i ännu högre grad gjort sig