llvarjehanda. månskenssonaten. Beethoven gjorde en Augusti-månadsafton i trakten af Bonn en af dessa ensamma och långa promenader, som han så mycket tyckte om, och under hvilka han, helt och hållet förgätande den yttre verlden, skapade många af sina herrliga verk, dem han sedan, efter att hafva återkommit hem, endast behöfde nedskrifva. Tonerna af ett piano, som ljödo från ett litet landthus, väckte kompositören ur hans funderingar. Underbart hänryckt, stannade han och lyssnade. En konstfärdig hand spelade en af hans kompositioner, och han visste icke huru det kom sig, men, drifven af en oemotståndlig makt, gick han in i huset, steg, vägledd af tonerna, uppför trappan, öppnade dörren till ett rum och trädde in. En ung flicka satt vid pianot. Är det du, kära pappa? frågade hon, då hon hörde dörren öppnas, utan att se sig om eller afbryta sitt spel. Först då hon slutat stycket, steg hon upp, vände sig om och sade: Kom då hit, kära pappa, och låt mig omfamna dig: ack, jag kan ju icke gå dig till mötes I Beethoven trädde närmare och möttes af en djupt skakande syn. Framför honom stod en ung flicka, högst 160 år gammal, ur hvars rörande vackra ansigte ett par stora blå ögon vidoppna och glanslösa stirrade emot honom. Han kunde icke tvifla, att han stod framför en blind. Ett djupt medlidande uppfyllde konstnärens hjerta och aflockade honom ett utrop af smärta. Detta var tillräckligt att öfvertyga den dlindas fina hörsel, att en främmande var i hennes närhet. 1HIvem är ni? frågade hon ängestsullt, ni är icke min far, Nej, svarade Beethoven, men blif ej förskräckt, min fröken; jag är en vän, som, lockad af ert förtrollade spel, kommit hit att tacka er för det att ni forlanat ett sådant uttryck åt hans skapelser. Hvad! ni skulle vara Beethoven? frågade den unga flickan, och en ström af tårar störtade ur hennes blinda ögon, o, hvad jag är olycklig, som vet den man, hvilken jag så högt värderar och vördar, vara. mig så nära, och ändå icke kan se honom. Två år äro nu förflutna, sedan en svår sjukdom beröfvade mig mina ögons ljus; under denna tid har musiken varit min enda tröst, utan den skulle jag för längesedan hafva dött af förtviflan; men i synnerhet är det edra verk, som kommit mig att glömma jorden och mitt lidande, upplyftat mig till högre sferer, till saligare åakädande. Stackars barn, sade Beethoven, ni kan ej se mig; men ni skall höra mig. Han satte sig till pianot; en tår rann långsamt nedför hans kinder; de djupa, sorgliga känslor, som uppfyllde honom, smälte i toner, i det hans fingrar aflockade pianot den själfulla elegi, som bland hans mästerverk är känd under namnet:Mäånskenssonaten. Underdånighet. Den berömda drottning Elisabeth af England kom en gång med sin svit till staden Coventry, hvarest stadens borgmästare jemte andra magistratspersoner voro henne ett stycke utom staden till mötes. Borgmästarens häst var ganska törstig och ville med våld bort till ett vatten, för att der släcka sin törst, hvarifrån han likväl hindrades af sin ryttare. Drottningen märkte det törstiga djurets åstundan. Låt då den stackars hästen få dricka, sade hon till borgmästaren. ÅAlldeles icke, svarade denne med djupaste vördnad, — icke förr gan Eders Majestäts hästar först hafva stillat sin höga törst. Kejsar Napoleon 1 kurerad med Hoppelpoppel. Det är bekant huru väldigt kejsar Napolcon verkade på folket och isynnerhet armåen med sina tal, hvilka i få ord innefattade mycket. Naturen hade begåfvat honom med en kraftig och välljudande organ;