komst. Clotilda var ännu förskräckt för den fara hon nyss så underbart undslappit och kände sitt hjerta vidgas af tacksamhet mot dvergarne för deras djerfva och lyckliga mellankomst. Redan hade flera timmar förflutit då de börde ljudet af lätta steg i den öfre kyrkan. Tanken att det var Moucheron lifvade deras sjunkande mod, och de hastade emot trappan, från hvilken skenet af en fackla strålade emot dem. : Deras förvåning blef stor, när de i stället för Moueberon sågs grefvinnan Diana de Montchenus fina gestalt längsamt komma nedsväfvande. Sedan grefvinnan kommit ned i kryptan fastade hon sin fackla vid en krok i väggen och gick emot Clotilda med en kall och hånande blick. Bestört öfver grefvinnans mot vanan så frånstötande väsen förstummades den unga flickan och stod med nedslagna ögon framför den stolta damen, — Slutligen återfinner jag er då här, min sköna, yttrade grefvinnna efter en stund. Och äfven du, eländiga, fortfor han vändande sig till Chevrette. Jag anade att det var du och din värda bror som spelade hufvudrolen i spökseriet med koungen, men detta vägstycke skall kosta er dyrt. Din bror skall man nog finna, och du är redan i mina händer. Clotilda gick ett par steg närmare sin rival och sade med sin ljufva röst. — Moucherons syster förtjenar icke att blifva straffad, min fru. Diana betraktade henne hånfullt. — Innan ni ber för en annan, unga fiicka, behöfver ni bedja för er sjelf. ö i