past någon n ek under femtio års ; ålder, , allt bevis på ekskogens förfall och säkra undergång. Såsom redan förut blifvit anmärkt, är dock detta icke något enstaka tall utan kan snarare anses vara allmänna förhållandet i både större och mindre betesmarker, såväl på det ena som andra bostället. Om den så kallade Kungsskogen eller Sönnarslöfs ohra i Gerds härad säges: Kungs-skogen, fordom en stor och vacker bokskog, utgör nu en vidsträckt betesmark, endast bevuxen med enris och der och hvar med en liten lund af bokar. Kronan skall numera blott ega en liten del deraf, hvilken tillhör Gräsma boställe och är alldeles utan träd. Förlidet år har jag besigtigat Kronans skogar i norra delen af Kalmar län, och fann tillståndet der icke bättre än i Skåne. Det är dock icke ensamt Kronans boställsskogar, som blifvit på detta sätt handterade. Nej, hela vår skogshushållning eller, rättare sagdt, skogsmisshushållning, är inrättad efter samma grundtanke, att blott använda hvad som finnes, utan tillbörligt afseende på framtida behof. De, som ega en för framtiden ordnad skogsvård, äro så få emot det stora antalet misshushållare, att deras skogar knappast kunna tagas i beräkning, då man talar om Sverige i sin helhet. Vi hafva i Westergötland några öde hedar, med det sorgligt ryktbara namnet svältorna. Dylika svältor finnas nu kringspridda på mångfaldiga ställen i vårt land, och kunde man sammanföra alla de svältor, de kala stenskärf och öde ljunghedar, hvilka fordom varit klädda med den härligaste skog, så skulle vi finna dem upptaga en vidd, hvaröfver vi måste häpna. Och svältorna tillväxa i antal och storlek med hvarje år. Medan bränvinspannorna i de södra provinserna förtära qvarlefvorna af våra björkoch bokskogar, exporteras från hela riket milliontals unga träd, under benämningarne sparr, läkten och pitprops. Lagen hos oss tillåter: att man kan köpa ett skogshemman, indela hela skogen i små lotter, på auktion försälja hvarje lott, med vilkor att träden inom viss, ganska kort tid bortföras, med de influtna penningarne betäcka köpeskillingen, och derefter sälja den kala marken. Sådana spekulationer hatva lyckats förträffligt. I Danmark har man vetat att sätta gräns för dylik förstörelse, genom en lag som säger, att ingen som köper skog får, under de första tio åren efter köpet, af skogen hugga annat, än till egen och godsets nödtortt, såvida han ej inför räntekammaren styrker att hygget ej är menligt för skogen. Men hos oss kunna hela provinser ödeläggas på skog utan att lagen förmår sätta något hinder deremot. När någon anmärkning framställes mot denna förfärliga vandalism, får man till.svar den skenfagra ursäkten: att skogens bevarande är ett ingrepp i eganderätten. Vi måste dock tåla vida större ingrepp i eganderätten, t. ex. Grufve-stadgan, som tillåter hvem som helst att inmuta grufvor på andras mark, och expropriationslagen, som kan tvinga en person att låta förstöra den vackraste egendom han har, exempelvis ett lustställe, der han sjelf planterat hvartenda träd som växer, och hvilket han icke ville afstå för all verldens rikedom, men måste lemna, då det allmänna bästa fordrar, att en jernväg skall dragas fram deröfver. Bör det ens kallas ingrepp i eganderätten, att staten bevarar skogen åt dem, som sjeltva ej göra det? Men jag ser skogslagstiftningen ur en ännu högre synpunkt. Jag påstår att nuvarande generation af svenska nationen icke eger skogen, utan att den eges af våra efterkommande, att likasom vi af våra förfäder emottagit ett skogrikt land, äro vi skyldiga lemna det sådant till våra efterkommande, att skogen är ett anförtrodt gods, ett testamenteradt kapital, hvars ränta vi få använda, men hvilket vi äro skyldige att oförminskadt bevara åt kommande slägten; att likasom man genom Successions-ordning och andra Grundlagar bevarar statens kontinuitet, bör man i den ekonomiska lagstiftningen iakttaga hvad som fordras, för att i materielt hänseende bibehålla statens tillvaro. Det är då helt naturligt, att emedan skogens lif eller död bestämmer svenska nationens vara eller icke vara, och emedan skogen ej när som helst kan framkallas, utan behöfver sekler för att bildas, bör också lagstiftningen för densamma afse scklernas behof, och vi äro icke här för att lagstifta för dagen eller stunden, utan för att betrygga statens bestånd under en obegränsad tidrymd. Jag vågar nu vördsamt tillstyrka Rikets Höglofl. Ständer: 1:o att innevarande riksdag, så väl vid tullsatsers bestämmande, som alla öfriga med skogsvården sammanhängande frågor, söka hämma skogens förminskning. 2:0 att hos Kongl. Maj:t framställa en underdånig önskan, att nästa riksdag ett förslag till skogslag, grundad på den sats, att skogen ej eges af nu lefvande generation, måtte blilsa ständerna meddeladt.