hvad Frankrike gjort för Spanien, och oluta med den hotelsen, att om alla dessa bevis a lojal vänskap äro fåfänga, skall Frankrike äf venledes isolera sig och ensamt skörda fruk ten af sina snara segrar. — Isolera sig, de har Frankrike redan gjort. Det har för mån ga år förverkat Italiens vänskap, det hålle nu på att göra sig Spanien afvogt ochi Por tugal röra sig endast italienska sympotierahvar har då den så grannt utpuffade alliansen mellan de romaniska (de katolska) nationerna tagit vägen, denna allians, för hvilken Frankrike skulle gå i spetsen och som hägrade; för fransmännens blickar i en herrlig syn, hvil ken skulle göra Frankrike till den mäktigaste stat i verlden och för alltid hålla Englands öfvermod nere? Hela denna allians är borta, alldeles borta — och Frankrike står ensamt, stödt mot tvenne stater, Ryssland och Preussen, hvilka båda hafva samma ställning som — de lutande tornen i Pisa. Det tyckes verkligen alltmera bekräfta sig, att kejsar Napoleon blifvit matt, och såsom alla knarriga gubbar, rasar, då man råkar snudda mot hans podagersjuka ben. Det skall bli eget att en gång erfara utgången af stormakternas intriger i frågan om tronföljden i Grekland, der, om vi ej misstaga oss, Frankrike är grundligt öfverflygladt af England och nästan framstår såsom på visst sätt betydelselöst. Men det vill ovilkorligen vara med och det bråkar derföre med att utsprida oroande rykten om falskt spel af den rivaliserande John Bull. Så berättar nu en af dess halfofficiela tidningar, att den engelska utomordentlige gesandten Elliot begitvit sig till Konstantinopel, i afsigt att der förbereda Greklands utvidgning åt Epirus och Thessalien, hvilken uppgift naturligen är ämnad att uppskrämma det hittills i Englands ledband gående Turkiet och ytterligare pigga upp Ryssland, hvilket ingalunda kan vara fägnadt med att se en stark grekisk stat uppsåt och hämma dess marsch mot södern på detta båll. I alla händelser kan denna franska uppgift väl anses något för tidig. En annan fransk tidning, La France, säger, att tvenne stormakter äro ogynnsamt stämda mot de joniska öarnes afträdande till Grekland. I Rysslands officiela organ, Journal de Petersbourg, för d. 25 d:s okrifves: England är berättigadt att afträda Jonien; men angående dessa öars vidare bestämmelse kunna likväl blott undertecknarne af 1815 års fördrag afgöra. England har äfven erkänt denna grundsats, då det förelagt vederbörande makter denna fråga till afgörande. Såsom bekant, öppnades Greklands nationalförsamling d. 22 d:s, och man anser för gifvet, att den skall stadfästa folkets val samt proklamera prins Alfred af England såsom konung, trots allt hvad som skett. Utgången at omröstningen visar hvilken ofantlig popularitet England åtnjuter i Grekland, isynnerhet i Athen, der hertigen af Leuchtenberg blott fick en röst, medan fem fått det infallet att rösta på Abd-el-Kader. Man tror, att nationalförsamlingen skall, så snart prins Alfreds val blifvit stadfästadt, utnämna en provisorisk ståthållare och derpå sända en deputation till Paris och London, för att söka utjemna de svårigheter, som resa sig emot nationens så godt som enstämmigt uttalade önskan; dertill aro dock utsigterna fortfarande ringa.