— I afvidan på den lyckliga dagen, mr Didier, så begagna ni mitt nit; befall, jag är färdig att lyda er. — Nåväl! låtom oss rädda de båda ryttarne som äro instängda i slottets källarhvalf. De hafva mitt ord, och jag bör icke svika dem. — Så mycket hellre som hofmästaren Bernard skulle kunna öfverraska dem då han går att se om fången i buren, Huru vet du? ..— I den ryktbara jernburen ... — Huru vet du? upprepade Didier. — Alltjemt på samma sätt. Jag hör och jag lyssnar. Fruktande att ni skulle möjligen vilja spela de olyckliga ryttarne något spratt, har jag gjort något ännu mera. Jag har baft den snillrika ideen att följa er i hemlighet. Man vet ej hvad som kan bända, och ofta kan en liten båt rädda ett stort skepp. — Har du sett och hört allt? — Allt? — I-så fall tag dessa nycklar, och sätt de arma djeflarne i frihet så snart konungen rest sin väg. — Monseigneur, lita på mig! — Men jag kom att tänka på något, afbröt Didier. Nu när du så dumdristigt inträngt hit, huru vill du komma ut igen? — Det är mycket enkelt, sade dvergen. Finnes det icke hemliga rör emellan hvalfven och ert rum, hvarigenom vi här kunna märka det ringaste buller? — Jo. — Nå, när bullret höres ända hitupp, inser jag icke