rade att hans arresteringsorder var riktig ocl låt honom bortföras. Under vägen stannad hans fångvaktare vid ett värdshus i det då sade: Ni gat oss betydligt att göra och v äro törstiga, hvarpå de på hans bekostnac förtärde ett par groggar. Då han anlände till ett privat dårhus i Fulham blef han insat der i sällskap med en mängd dårar, men så föga trodde dårhusvaktaren på hans vansinne att han följande morgon lånade honom en rak. knif. Läkaren på stället undersökte honom men fann intet tecken till vansinne, ehurt han medgaf att han ansåg honom vansinnig eller var böjd att anse honom för sådan : betraktande af intyget från de båda läkarne, i synnerhet af d:r Semples, hvilken lärer vara en temligen ansedd man och var en af de båda som undertecknat vansinnighets-attesten Egaren af dårhuset, en mr Elliot, samtalade med honom och examinerade honom noga utan att finna något tecken till vansinne. Tvenne personer bland ÅCommissionors of Lunacy, (den auktoritet, som har uppsigt öfver dårhusen), lössläppte honom slutligen, emedan de funno ett formfel i doktorernas certifilkat. Alla dessa fakta äro fullkomligt afgjorda och vissa, och nästa fråga som uppstår är hvad skäl man kan ha haft att behandla mr Hall som vansinnig. Äfven i detta afseende lemna vittnesmålen fullkomlig upplysning. Den stackars mannen beherrskades af den inbillningen (såsom det hette i läkarebeviset) att hans hustru var en ytterst elak qvinna, hvilket vittne efter vittne på sin ed bekräftade att hon var och att hennes ursinniga lynne förbittrade hennes lif. Han beherrskades äfven af den inbill ningen, att hon förstörde hans affärer genom att ådraga sig för honom okända skulder, hvilket åtskilliga pantlånaro och handlande vittnade att hon verkligen gjort Han led ytterligare af den inbillningen att åtskilligt folk oupphörligt emot hans vilja heisade på henne, hvilket såväl svaranden som kärandens vittnen erkände vara fallet. Slutligen påstods det, ehuru det ej blef bevisadt, att han hyst den inbillningen att ett otillåtet förhållande herrskat emellan henne och dr. Guy, den andre af de läkare som utfärdat beviset om hans vansinne — en inbillning, som om den ock är tagen ur luften, ingalunda skingras deraf att dr. Guy i oftanämnde läkarebetyg utan gifven anledning förklarar att Halls hustru var en förståndig, återhållsam, klok och tålig qvinna. Dessa inbillningar, hvilka alls icke tycktes vara så grundlösa, voro naturligtvis förargliga för den person de rörde. Halls hustru vände sig derföre till sin vän dr. Guy och omnämnde dessa oroande symptomer, naturligtvis på samma gång försäkrade att inbillningarne ej på något sätt voro grundade och tilläggande några mycket tvifvelaktiga uppgifter om mannens vilda uppförande. Dr. Guy trodde på hvartenda ord hon sade och då äfven dr. Semples iotyg blef begärdt, ansåg denne lämpligaste sättet vara att fråga samme dr. Guy om saken. Denne bekräftade naturligtvis alla mrs. Halls uppgifter. Resultatet blef, att den elaka hustrun fick tvenne läkares intyg om mannens galenskap, ensamt grundadt på hennes egna uppgifter — ty någon sjelfständig undersökning hade ej de båda läkarne anställt. Hon fick honom sålunda bortförd till ett dårhus, på samma gång hon af samma båda läkare fick sin egen goda karakter bekräftad. Efter en otroligt mödosam undersökning blef dr. Semples af domstolen fälld till 150 pund sterl:s skadeersättning, på grund deraf att han handlat med klandervärd obetänksamhet. Att dr. Guy slapp undan, berodde derpå att mr. Hall, för att få saken desto förr afgjord, ej anklagat honom. TER AAAAAAA. mar