och dermed förenad omedelbarhet, som den första delen. Diktaren fröjdas fortfarande åt våren och sjunger med vidgadt hjerta i den grönskade lund, såsom t. ex. Vid en liten bäck som bullrar Ligger jag förnöjd och glad, Och min lilla corpus kullrar I ett riktigt rosenbad. Fjärilar och sländor leka, Glänsande i morgonsoln. Muntert mig på näsan peka Sippan och violn. Liten talltrast står och bockar Med sin flöjt på lummig gren. Vinden fattar min lockar Och friserar om tupen. Västen öppen, barmen naken, Utan hatt och paletå — Det gör ingenting till saken, Det ser ingen på. Fritt må vindarne mig lufva, Fritt må jag bli brun om hyn! Hufvudet på gräsets tufva, Benena rätt opp i skyn! Jag naturn vill njuta bara ÄÅnda i dess djupa grund Låt mig glad och tokig vara Blott en liten stund. År det väl underligt om en sådan nordisk sångare (vi sade nordisk, ty för Norden är våren en högtid och sjelf ett naturens skaldestycke) har stor publik? Dock, om Sehlstedt må tillsvidare det sagda vara nog, ty hans många vänner skola säkert veta att söka upp honom, äfven vår påpekning förutan, och en mera genomförd anmälan nödgas vi uppskjuta till en annan ång. see (Forts.)