altan MIVVI ADM H1 2 MCDUG UINU. Från den finbildade akademisten, från v öten med glachandskar och elegant poetisksu alang!, vända vi oss nu till den andre i ordingen af vårt tretal, till det lekande sjelfsåldets representant (märk dock: det finnes jelfsvåld, som skulle kläda tillochmed en af rvracerna), till en af stormandarne inom poeien, till Orvar Odd, hvars sångmö, så fort won utträder ur salongen med dess causeries, intager en fägring och en hållning i skick ch gestalt, som bjuder aktning, på samma sång vi läsa i hennes blick varm känsla, elligt svärmeri, frihetseld och — humor. Men ,ehöfva vi väl närmare definiera hr Sturzenveckers skaldskap? Hvem känner ej hans orisinalitet, liksom hans sångmos älskliga, lekanle, stundom ystra lynne? Fast dock, det är kanske mången, som ej velat se humorns själ pakom humorns leende, det allvarliga bakom skämtet, skaldens tanke i den lätta versen; och mången har måhända förvillats af det yttre höljet, den sjeltsvåldiga drägten med det franska bjefset, och derföre ej velat ha ögon för det varma hjertat derunder, som klappar så lifligt för fosterlandet och friheten öfver all verlden — — det är ett skaldskap i det hela och hvarje drag är käckt och qvickt. Som böljor uti solsken spela, så lefver, spritter denna dikt; men under går sin dolda bana en humorns stom, som få blott ana. Man skulle på grundtonen i Orvar Odds skaldskap kunna tillämpa Börnes träffande ord om den sanna humorn: Den sunda och lefnadsfriska humorn andas fritt och stönar icke trångbröstad. Han känner sorgen, men endast för andras smärtor, ej för egna. Han berör ej de sår, som han icke kan hela, och retar dem aldrig förgäfves. Han ser från höjden ned på alla menniskor, icke af högmod, utan för att med en blick öfverse alla sina barn. Dem, som älska, söndrar han, för att stärka deras böjelse; dem, som hata, förenar han, icke för att framkalla tvedrägt, utan försoning. Han afslöjar hycklaren och förlåter hyckleriet; ty äfven masken har ett menniskoanlete, och i den fula puppan är en skönare fjäril dold. Han finner intet föraktligt, utom föraktet, och aktar intet, emedan han föraktar intet. Intet är honom heligt, emedan allt synes honom heligt, hela verlden är för honom ett Guds Hus, hvarje menniskoord en bön, hvarje barnafröjd ett offer på naturens altare. Han drager himlen ned mot jorden, icke för att smutsa den, utan för att göra jorden förklarad. Han känner ingenting fult, men han förskönar det dock, för att göra det behagligare. Han älskar det goda och beklagar det dåliga m. m. — Huru med detta humorns allvar sjelfsväldet, det behagfulla sjelfsvåldet — ett species af koketteri, maner —, kan så förena sig som hos Orvar Odd, är en fenomenal gåta, som säkerligen han sjelf bäst kan lösa, nog af, denna sammanparning finnes, den utgör just det originala, det utprägladt individuela, som genomandas alla denne skalds arbeten, vare sig att han med djerf fantasi och tanke stiger upp i högre rymder, eller med en fin, men bitande satir kittlar någon dagens vackra mask, eller låter sig hänföras af erotiska svärmerier, eller eskisserar några grupper och personnager, eller utkastar en croquis öfver några scenerier uti en verldsstads hvimmel, eller nedskritver ett pastoral med staffage af lifliga figurer något i Bellmans manr, eller skämtar ötver dagens händelser i en bouquet de seuilleton, eller — kastar sig med hela sin lifliga själ i den allvarligare politiken, hvaraf han först som biet ur honungen suger till sig den stora ideen, svärmar derför, eldar derför — men harmas, kanske såras, då i hans tycke iden sjelfva jätteideen, endast skrider med dvergsäjt framåt; äfven i detta sista fall har han mången gång räddat sin rörliga, sympatetiska själ från indifferensens dvala genom att i en blink fatta någon svag punkt, med godmodig satir blotta den och genom humorn ställa sig afvaktande öfver situationen, tills hela det invecklade och tunga maskineriet samfundskroppen hunnit arbeta sig fram till den punkt, han genast nådde. Detta är humoristens smärta, men äfven hans lycka. Vi tro oss hafva rätt uppfattat vår skalds ställning i detta hänseende, och just detta gör njutningen af hans alster större, i det vi der i hvarje stund, i hvarje ögonblick se ett troFU n 0 1 . 11 Ä — O— — — — I — C— 3 2 5 —