Litteratur. Trenne af våra skalder hafva nu åter framträdt inför den läsande allmänheten med eamlingar af poetiska alster, hvilka äro sörtjenta af all uppmärksamhet i och för sig. men äfven förete en ovanlig anblick vid den jemförelse man tvingas att göra emellan dem. Alla äro skalder med namn, alla tre äro de lifligt omhuldade af allmänheten — men dock äro de trenne af alldeles olika skaplynne. De skalder vi här åsyfta äro: Beskow, Sturzenbecker (Orvar Odd) och Sehlstedt, af hvilka Beskow nu framträdt med tredje upplagan af sina Vitterhetsförsök, Sturzenbecker med en samling af förut kringstrodda poesier under titeln Stycken i små ramar och Sehlstedt med andra delen af sina Sånger och Visor. Beskow har redan sin bestämda plats inom de skolor, i hvilka man velat indela de olika arterna af svenska poesien, sedan denna med Gustav III:s regering blef en rik nationalegendom. Beskaw betecknas nemligen allmänt som göt, ehuru det dock är en gotism af helt annat slag än den, som framträder i Geijers Vikingen, Manhem? etc. Då vi hos Geijer stå vördsamt beundrande den gammal-nordiska kratten 1 hans djerfva kämpagestalter, synes Beskow oss deremot mera ny:hans gestalter uppträda med fornnordiska later, men bära dock prägeln af salong. Ett hafva de likväl gemensamt med såväl Geijers som Lings skapelser, det att de äro eldade af den varmaste fosterlandskärlek och tillgifvenhet för Norden. Beskow är väl egentligast icke lyriker, utan mera dramatiker, men i oss nu föreliggande häfte dikter, af sorf. anspråkslöst kallade Vitterhotsförsök, finnas äfven saker, hvilka berättiga den ännu ungdomlige litteratören att nämnas med aktning. En delutat dessa försök har, om vi ej misstaga 088, först sett dagen i den gotiska tidskriften sIduna, och ega derföre, såsom sörf. sjelf uttrycker sig i sitt företal, vitsord såsom litterärhistoriska bidrag till tidsskiftets skildring, oafsedt deras eget innehåll. Stycket Diktens födelse, hvarmed samlingen börjar, är ett verkligt praktstycke våväl till innehåll som form, hvilken senare synes oss riktigt gjuten kring tankarne. Ur detsamma intaga vi här: Skaldeanden, lösgjord, speglar Sig i lifvets klara elf. Ur odödlighetens deglar Snillet går, odödligt sjelf. I dess prisma samlar sig, af dagen, Hvarje skönhet, och för menskans blick Syntes hvarje bild till njutning dragen Af det lit den fick. Lik en blygsam brud stod Hertha, Bjöd den unga vår sin barm; 1 naturen slog ett hjerta, Braun en känsla ljut och varm, Som i morgondaggens tårar smälte, När hvar nyväckt morgon åter log; Natten tyst försvann, med stjernebälte, Långsamt släpet drog. Skaparns öga brann i solen, Tacksamhet var lärkans sång, Och odödlighet, vid polen, Stjernan utan nedergäng. Straffets ljungeld menskan, häpen, kände I hvar blixt, som flög ur himlens bröst; Och i dundret, som han mellansände, Hördes varnarns röst. Oron flög kring hafvets sköte, Höghet stod på böljans fall; Lyckans nåd sågs lik ett flöte Gungadt hän af blinda svall; Vällust sof i blomstrens öppna armar, Blygsamhet bjöd mossan blicka fram, Öinhet smög i rankans veka armar, Trohet kring dess stam. Dikten väfver så sin slöja, Mellan jord och himlens bryn. Gudar sig på jorden röja, Menskor dväljas ofvan skyn. I sin morgon sångens milda strålar