steståndet, från valrätt eller valbarhet till riksdagsmän för städerna. — Afslagen. Tjugonde punkten: Om den ändring i 18 8 riksdagsordningen, att mosaiska trosbekänvare må erhålla rättighet att deltaga i riksdagsmannaval. — Afalagen, genom presteståndets vägran. För de långa riksdagsreferaten redogöra Stockholmstidniagarne mera fullständigt. I nå gon mån pikant torde dock debatten inom riddarhuset vara angående punkten 11, om förändring af adelns representationsrätt och inrymmande af en hittills representerad klass bland Ridd. och adeln; hvarföre vi här meddela den: Plena d. 8 December. Ridderskapet och Adeln. Grefve Björnstjerna motsatte sig helt och hållet förslaget, emedan han ansåg det komma att förändra adelns karakter. Denna karakter voro en demokratisk och berodde på sjelsskrifvenheten. Ansäg att det funnits mera kontinuitet i adelns beslut, än man i allmänhet antagit och påstått. Skulle man nu komma att välja sextio medlemmar bland adeln, för att representera de öfriga, kunde det lätt hända, att blott ett ensidigt intresse blefve representeradt, i stället för att adeln för närvarande är det mångsidigaste af alla riksstånden, såsom egande inom sig personer, hvilka representera snart sagdt alla möjliga riktningar och intressen inom samhället. Dessutom, om adelns representanter skulle komma att väljas, borde de väl också aflönas, hvilket lade en ny skattebörda på adeln. Pluraliteten af adelns medlemmar skulle sålunda icke blott mista rättigheten att representera, utan skulle dertill nödgas betala denna förlust i penningar, Följden häraf blefve att adeln skulle komma att smälta ihop, då mången säkert skulle skynda att afsäga sig en egenskap, som ej medförde några fördelar, men väl ökade utgifter. Änsäg äfven det vara oriktigt att de 15 ofrälse egendomsegare, som förslaget ville skaffa en plats på riddarhuset, skulle nödvändigt vara försedde med Kongl. fullmakt på något civilt embete. Riddarhuset har redan tillräckligt många embetsmän. Bättre hade då varit att inrymma dessa 15 platser helt enkelt åt de största ofrälse godsegarne i landet. Frih. Raab Å. C.: Nu innesluter riddarhuset flera utmärkta förmågor i olika riktning, men skulle det hvilande förslaget antagas, skulle följden troligen blifva att endast de högsta embetsinnehafvarne komme att representera adeln. Dessutom fanns intet förslag till valordning uppgjordt, så att man kunde se huru förändringen komme att praktiskt utföras. Många på landet bosatte ad: män skulle ej komma att rösta och derigenom skulle tillsättningen af de 60 representanterna till största delen falla i Stockholms-adelns händer. Genom denna förändring skulle dessutom adelns rättighet att utgöra det sjerde riktstandet så småningom förlora fotfäste i det allmänna medvetandet. Bättre vore då att vänta på det stora, genomgripande reformförslaget, som, enligt hvad det allmänt berättas, är i annalkande. Frih. Cederström, R., försvarade förslaget. Inaividerna måste stundom underkasta sig uppoffringar för att rädda ett gemensamt större intresse. Vill adeln fortfarande bevara sin ställning gentemot de öfriga elementerna i samhället, måste den söka koncentrera sin makt. Detta skedde, om förevarande förslag blefve antaget. Valprincipen vore dessutom alls icke främmande för adeln. Så valde t. ex. på Gustaf II Adolfs tid ätterna sina representanter. Detta har också till en viss grad egt rum senare. Hvad beträffur inrymmandet al de 15 ofrälse godsegarne, så vore detta en koncession af alldeles samma art som gjorts al de öfriga stånden. Att de borde vara utrustade med konglig fullmakt innebure en garanti för deras bildning och värdighet. Grefve Wachtmeister, Hans, yttrade sig mot förslaget. Han var ingen anhängare af ståndsprincipen, önskade en omfattande representationsreform, men ansåg icke föreliggande förslag innefatta en förbättring af det närvarande tillståndet. Anmärkte bristeu på en valordning. Den medgifna koncessionen af de 15 godsegarnes upptagande bland adeln vore alltför otillräcklig och kringgärdad med klaxs-skrankor för att kunna utöfva något synnerligt inflytande. Föreskritten att de böra innehafva Kongl. fullmakt vore oriktig, likasom att de skulle inskränkas till en ärskild valkategori. Frih. Leijonhufvud: Förslaget vore en koncession, som ej tillfredsstäiler någon sida. Rationalismen förkastar helt och hållet sjelfskrifvenheten och den har utan tvifvel rätt ur sin synpunkt. För sin del bekände sig talaren till den historiska skolan och ansåg att man ej bör brådstörtadt förkasta det gamla. Annu stode det på tillräckligt stark grundval, för att kunna göra anspråk på att lå lefva. Föreliggande förslag skulle. om det antoges, beröfva adeln sin bästa egenskap nemligen den mångsidighet, hvarmed den återspeglar hela den öfriga nationen. Hoppades att den ånyo till lil väckta kommunalinstitutionen skulle framkalla och utbilda en jemnt utbredd samhällsanda och politisk bildning. Då vore ock tiden inne för adeln att nedlägga sin rätt. Detta vore ieke å talarens sida de obotfärdiges förhinder; han vore uppriktigt öfvertygad om, att vi gå framåt mot samfälda val, men ville ej att man under tiden skulle förirra sig på falska afvägar, hvilket blott skulle försvåra den slutliga och oundvikliga lösningen. Hr Tersmeden, N., försvarade förslaget lifligt. Erinrade att för närvarande endast ätternas hufvudmän eller de som erhålla fullmakt af dem ega representationsrätt. Alla de öfriga tusende adelsmännen ega i verkligheten ingen sådan rätt. Genom det förevarande förslaget skulle de få ovilkorlig rätt att sjelfva utse sina representanter. Ville ej att man skulle tala om särskilda stånd, endast om olika valklasser. Fruktade det väntade nya representationsförslaget och misstrodde den väntade nyttan af den nya kommunalrepresentationen. Betraktade adeln såsom det nödvändiga återhållande, konservativa elementet i samhället. Frih. Rappe: Förslaget skulle tillintetgöra för Konungen hans prerogativ att kreera adelsmän: ty ingen RR faen a illa låta adla oc då han d